Den digitala revolutionen är mer eller mindre över. Den digitala tekniken kan allt som film kan, med några få undantag. Ändå tycker jag mig ana att det fotas mer analogt nu än det har gjort på några år. Visst är det intressant?

Jag kan tänka mig flera skäl till varför det är så. Många har nog tröttnat på perfekta digitala bilder och vill ha tillbaks den gamla känslan. Åter andra vill fota med retro kameror. För egen del valde jag att återgå till att använda min gamla kamera för att jag ville fota med ett särskilt objektiv som jag hade till min gamla Canon. När jag sedan satt igång att fota med färgfilm kände jag att jag ville återgå till att framkalla själv. Något som jag egentligen inte gjort förut.

Det svartvita lockade. Jag gjorde allt fler av mina digitala bilder monokroma och jag läste mer och mer om vad man kan åstadkomma med svartvit film. Till slut tog jag steget att köpa en framkallningsdosa och några rullar TriX. Och jag var igång direkt.

Det första som hände var att jag fotade långsammare. Jag var mer noga med fokus, exponeringar och kompositioner. Och jag missade så många tillfällen. Det var inte lika enkelt att hinna med utan autofokus, utan den omedelbara feedbacken, och utan ett nästan outtömligt antal exponeringar. Jag fick tänka mer, och jobba hårdare för att förutse. Och det gjorde mig snabbt till en bättre fotograf.

Sedan var det något magiskt med framkallningsprocessen. Att få negativen att framträda med kemins hjälp. Och vilka negativ! Redan vid första försöket fick jag lysande resultat. Inga utfrätta högdagrar, och fin separation långt ner i skuggorna. Tydligen fungerade ljusmätaren väl, och tydligen så var svartvit film rätt förlåtande för nybörjare.

Till syvende och sist så är det så att man inte nödvändigtvis behöver använda den allra senaste tekniken. Om en kamera tog riktigt bra bilder på sjuttiotalet, så lär den ta riktigt bra bilder även idag. Och du kan spara mycket pengar. Tänk att köpa en proffskamera för under tusenlappen. Det blir bra marginal för att köpa film och kemi.