Det här är en av de första riktigt lyckade bilder jag fått till. Och den mer eller mindre landade i mitt knä när jag var på väg in på mitt jobb. Officeren på bilden var i samspråk med en kollega vid staketet. Ljuset var trolskt med septembersolen lågt i öster. Det var helt fantastiskt.

Jag hade alltid med mig kameran, en Canon 450D, med två billiga objektiv. Inte mycket att hurra för, men riktigt smidigt att bära runt på. Så jag var rustad även för det här ögonblicket. Jag bländade ner för att klara motljuset och därmed underexponerades ekipaget nästan till en svart siluett.

Det är bilden som är viktig, kameran är bara ett verktyg. Men den här bilden är tursam, jag hade aldrig kunnat skapa den själv, jag var på rätt plats vid rätt tillfälle.