Så, nu kör vi. Jag har suttit några timmar och försökt få den här bloggen att fungera ungefär som jag vill. Det gör den inte ännu, men det börjar närma sig. Förbättringarna får komma efter hand.

Jag heter Olov Wimark och jag gillar att fota och skriva. Jag jobbar som trombonist och har nyligen blivit far. Jag funderar mycket över vad som finns idag, fanns förut och vad som kan tänkas vara bestående. Det mesta ändrar sig, och det går ibland ganska fort. Jag ser gärna på bilder från förr och jämför. Hur klädde man sig, hur ville man bli framställd på foto, och hur verkade man bemöta varandra?

Därför känner jag att det är roligt att dokumentera min samtid. Mitt eget fotograferande skildrar ofta den förändring som pågår just nu. Byggnader som rivs och byggs, människor som föds och dör, blir äldre och förändras. Viktiga skeenden, ibland bara återgivna i en liten detalj. Som här.

På bilden ser vi en dörr som jag gått igenom otaliga gånger. Den satt på Kungliga Musikhögskolans gamla B-hus som nu är jämnat med marken. Marken är dessutom jämnad med något annat, och lägre, som jag inte kan se. Ett helt nytt kvarter växer fram i hörnet mellan Valhallavägen och Lidingövägen i Stockholm. I B-huset fanns de flesta av musikhögskolans övningsrum på den tiden då jag gick där och studerade, och dörren på bilden var vägen upp till A-huset där vi hade klassrum, konsertlokaler och kafeteria. Många gånger har jag öppnat den.

När vi nu öppnar dessa sidor tillsammans vill jag att du skall känna dig välkommen att delta i ett utbyte. Jag vill att du skall kommentera det du ser, komma med synpunkter, ge mig förslag och kritik. Till syvende och sist är jag mest intresserad av att lära mig nya saker. Och min ambition är också att lära ut.

Jag har ett stort teknikintresse, och medan jag kommer att försöka koncentrera mig på själva bilden så vet jag med mig att jag vill skriva om kameror, framkallning, förstoring och annat som berör de tekniska sidorna av fotografering. Vi får se hur det utvecklar sig, jag skall försöka hålla isär mina ämnen och vara tydlig. Problemet är bara att allt hänger ihop. Utan teknik, ingen bild. Och utan bilden är ingen teknik nödvändig.

Så känn dig välkommen. Nu har jag äntligen börjat, nu ska vi se var vi tar vägen.