En kamera består av tre saker: ett ljuskänsligt material som fotografisk film eller en digital sensor, ett sätt att släppa in fokuserat ljus mot filmen – oftast med linser och en bländare, och ett sätt att öppna och stänga slutaren. Kameran kan dessutom ha en väldig massa hjälpfunktioner som sökare, ljusmätare, autofokus och andra mer eller mindre nödvändiga attiraljer. Men i grund och botten behövs tre saker. Och ett ljustätt hölje naturligtvis. Förr eller senare ska vi bygga en hålkamera på den här bloggen och det är verkligen inget annat än film, öga och slutare.

Nåväl, så länge vi använder ett vanligt objektiv finns det i alla fall en bländare att jobba med. Bländaren och slutaren används för att balansera ljusinsläppet så att du får en bra exponering på filmen, slutaren bestämmer hur länge filmen ska exponeras, och bländaren bestämmer hur mycket filmen skall exponeras.

Jag ska inte gå in på det mekaniska här, men väl ägna en tanke åt det konstnärliga. Det finns ett uttryck som en fotograf kan uppnå ganska enkelt, men som är svårt inom annan bildkonst, och det är oskärpa. Med en kamera kan du smeta ut bakgrunden eller rörelsen på det mest magiska vis. På bilden här ovan ville jag frysa måsens rörelse, den skulle vara helt skarp trots att den flög genom luften. Istället ville jag ha oskärpan i bakgrunden, på bladverket.

Jag hade många chanser på mig när jag var på jakt efter den här bilden. Bakom ryggen på mig hade någon kastat större delen av en sallad i en soptunna. Måsarna kretsade gång på gång, så jag kunde prova olika lösningar. Den omedelbara återkopplingen med en digitalkamera var till stor hjälp. Den önskade effekten uppnåddes genom att öppna bländaren till max (blott f/4 här). Slutaren fick sköta sig själv.

Borde jag inte gjort tvärt om och bestämt en kort slutartid eftersom jag i första hand var ute efter att frysa en rörelse? Jo, kanske. Men det spelar ju egentligen ingen roll, en vidare bländare ger en snabbare slutare när vi fotar med automatik. En inställning ändrar den andra. Däremot skulle en exponering med slutarprioritering ha kunnat bli för mörk då objektivet inte var så snabbt. Här kunde tidsautomatiken välja kortast möjliga slutartid för att frysa rörelsen, och jag var säker på att få oskärpa i bladverket.