Med det här och andra liknande inlägg vill jag uppmuntra dig som är intresserad att försöka lyfta ditt fotograferande. Det finns massor med fotoskolor och annat ute på nätet, men jag vill trycka lite på det konstnärliga och ska därför försöka att skriva några ord om ämnen som du säkert redan kan. Det jag först och främst vill är att du skall våga försöka dig på att fotografera utan för mycket automatik.

En lyckad exponering bygger på tre variablar: bländaren, slutaren och filmens (eller sensorns) ljuskänslighet. När man väljer att fota film har man mer eller mindre låst sig vid en filmkänslighet, åtminstone efter den första exponeringen. Ibland får man stå sitt kast och använda vad som än sitter i kameran, men försök att använda en film som är vettig i sammanhanget. Om du valt något som är för snabbt (högt ISO-värde) eller för långsamt (lågt ISO-värde) så kanske du hamnar i ett läge då slutartider och bländare inte räcker till.

På en digital kamera kan du ställa alla tre variabler på automatik. Då borde du få en bra exponering. Men du har inte funderat så mycket själv. Du har inte kontroll över den färdiga bilden, den har du lämnat över till kamerans inbyggda mätare. Skärpedjupet kan vara långt så att bilden blir plottrig, rörelserna kan vara utsmetade, eller helt frusna. Ingen aning. Det blir bra exponeringar, men du kan bara hoppas att det blir bra bilder. Kom ihåg att kameran inte kan veta vad du fotograferar.

Bländarprioritet

Efter att filmens hastighet är fastställd återstår två variabler: bländare och slutartid. Och nu måste du börja fundera. Vilket resultat vill du uppnå? Vilket skärpedjup föredrar du? Hur vill du skildra möjlig rörelse, vill du frysa den eller vill du ha rörelseoskärpa? Det är din kreativa tanke som är tungan på vågen. I bilden ovan ville jag få med hela den svepande linjen, så jag tänkte mig att jag skulle blända ner till f/11 eller så. Jag granskade bilden genom sökaren med objektivet nedbländat och fann att jag kunde öka till f/6,3 med bibehållet resultat. Då landade slutartiden vid 1/125-sekund. En bra avvägning helt enkelt.

För varje värde du ökar på bländaren måste du minska slutartiden för att bibehålla balansen om alla yttre förutsättningar är desamma. Det görs av kamerans automatik om du jobbar med bländarprioritering eller slutarprioritering. Många bättre mekaniska kameror har kopplat reglaget för bländaren med reglaget för slutaren. Om du ökar den ena så minskar den andra. Mycket praktiskt. Om du jobbar manuellt så måste du sköta balansen själv.

När jag jobbar med automatiska kameror så föredrar jag, som här, att jobba med bländarprioritering. Så länge jag tar porträtt, landskap eller andra mer stillsamma motiv så är det bländaren som styr mest hur mitt fotografi kommer att bli. Vill jag ha långt skärpedjup? Kort? Är bakgrunden viktig för bilden, eller blir den bättre som en utsmetad kuliss? Samtidigt håller jag koll på slutaren. Börjar värdet hamna under 1/30-sekund så tänker jag efter ett varv till, kanske kan jag öppna bländaren lite extra? Är det läge att ställa upp ett stativ?

Slutarprioritet

Om jag fotar rörliga motiv, exempelvis ridning, trafik, natur, idrott eller lekar, då jobbar jag hellre med slutarprioritering. Jag vill frysa rörelsen, eller måla med den. Det här kan vara lite svårt att göra med analog utrustning. Exakt hur mycket rör sig hästens hovar under 1/60-sekund? Kan jag frysa rådjuret i flykten vid 1/125-sekund samtidigt som jag målar rörelsen med bakgrunden? Mja, det går att lära sig tumregler för sådant. Till slut får man en känsla för det. Men jag erkänner, om jag ska fota snabba skeenden, då tar jag gärna med mig det digitala systemet.

Hur kort slutartid medger det befintliga ljuset? Allt som oftast handlar det om en kompromiss. Det är så pass lite befintligt ljus att jag är hänvisad till största möjliga bländare för att få ner slutartiden till hanterbara 1/15 s. eller 1/30 s. Då får jag rätta mig efter det. Jag kan använda slutarprioritet för att få längsta möjliga skärpedjup, eller bländarprioritet för att få kortast möjliga slutartid.