Jag är en jägare och samlare. Jag går dit jag tror att villebrådet, den lysande bilden, finns, och sedan sätter jag mig på pass. Har jag tur kan jag samla ihop något användbart på vägen dit eller hem. Det har tagit tid att lära mig var på mina jaktmarker jag kan räkna med att olika saker inträffar.

När jag började med gatufoto gick jag väldigt mycket. Jag rörde mig konstant i min jakt efter nästa bild. Det fungerade väl sådär. Jag hade en bild i mitt sinne och gick för att fånga den. När jag väl var framme lyckades jag inte alltid hitta den bild jag sett inom mig, något på platsen var helt annorlunda mot mina förväntningar. Ibland gjorde jag vad jag kunde ändå, andra gånger gick jag bara vidare. Allt som oftast urartade det i långa promenader med få bilder som resultat.

Idag tycker jag bäst om att sitta på pass. Kanske är det mer ålder än erfarenhet? (Kanske förväxlas dessa bägge ganska ofta?) Jag väljer ut scenen, och väntar på mina ovetande skådespelare. När ögonblicket är rätt måste jag vara redo. Jag ställer in kameran, mäter och mäter om, byter filter och försöker anpassa mig när solen går i moln, eftermiddagen lider eller natten faller.

Bytet får inte tro att jag sitter på lur. Jag liknar en disträ medborgare som leker med sin kamera, dricker kaffe eller sitter på en bänk och läser. Men jag är lika redo som en katt på fiskerestaurang! Vad som än sker så kan det vara intressant. När folk börjar bada i fontäner brukar det bli en bra dag för foto.

Jag älskar att falla in i flödet. Att känna stadens rytm, att vara med och ändå betrakta utifrån. Jag går bredvid, framför och bakom, med folkströmmen, eller mot den. Jag ser tusentals bilder, men kan bara fånga tio. Det går så fort! Jag måste försöka ligga före tiden, att vara där när det är dags. Det får inte ta en hel sekund att sluta gå och bli redo.

Jägare ibland, och samlare däremellan. Alltid kommer man hem med något. Det insamlade är tryggt och pålitligt, men utfallet av en lyckad jakt är rikligare och mer tillfredsställande.