Jag bor i Stockholm, en fantastiskt väl skildrad stad. Här har fotograferats i alla tider. Den har avbildats på glasplåtar, bladfilm, rullfilm, med lådkameror, hålkameror, systemkameror och mobilkameror. Och ändå kan jag fortfarande ta bilder som är relevanta och nya.

Staden förändras. Den är som en glaciär som oändligt långsamt flyter fram genom tid och rum. Den växer i utkanten, här och var förfaller den och här och var förnyas den. Det är svårt att säga att man avbildar själva staden. Det går inte att inrymma den på ett negativ. Om man ligger i omloppsbana och tar en bild av Stockholm kan man få en uppfattning om stadens utbredning, hennes inverkan på naturen omkring, hennes solida kärna kring Mälarens utlopp. Men man kan inte se stadens människor. Inte få en uppfattning om tempot, livet, som finns på stadens gator.

Här vid Torsgatan har staden förnyats. Med nya hus som förändrar gator och torg har man byggt en mur mellan bangården och gatan. Muren upphör här uppe vid Barnhusbron med ett delat perspektiv som skildrar två rätt olika världar. Byggnaderna skyddar Torsgatan från den värsta av bullret från järnvägen. Något kvarter ner kan man promenera utan att ens tänka på alla resenärer som passerar på sin väg ut ur stan.