Det analoga fotograferandet har varit på stadig nergång i takt med att den digitala utvecklingen kommit ikapp och gått om. Men de senaste åren har pendeln svängt en aning. Inte på något vis så att det analoga utmanar, utan det digitala är helt förhärskande hos seriösa fotografer. Det är hobbyfotografer och konstnärer som ägnar sig åt analogt fotograferande. Men intresset har helt klart ökat.

Jag har funderat en del över varför det blivit såhär. Kan det månne vara så att många har tröttnat på jakten efter den fullständigt knivskarpa bilden med perfekt balans i alla avseenden? Att man längtar efter lite mjukare medium för sina bilder? Att det är okay att bilden liksom reagerar med bildmediet. Och kanske finns där en längtan efter att lära sig hantverket också?

Många fototidningar framhåller att pixelkriget är över. Det är mer relevant att det skall vara en skön känsla att fotografera än att du får stora bildfiler. Kamerorna ser dessutom ganska retro ut just nu. De så kallade spegellösa systemkamerorna har dessutom krympt storleken på kamerahusen. Steget till en äldre kamera är inte särskilt långt.

Sen har vi ju sådana som jag själv. Nostalgiker som saknar sina gamla kameror, och nu plötsligt för en rätt liten peng kan köpa drömkamerorna från vår ungdom.

Jag har talat med försäljare i kamerabutiker som berättar att försäljningen av film har gått upp. Däremot så går inte försäljningen av fotopapper upp på samma sätt. Det antyder att de analoga fotograferna i ganska stor utsträckning skannar sina negativ. Det är ganska logiskt, med tanke på att negativskanning ger sjyssta resultat utan att man behöver vika ett helt rum till mörkrum. Ett litet mörkt utrymme där du kan rulla upp din film i en framkallningsdosa räcker väl. Det är precis så jag arbetar även om jag önskar att jag kunde börja konsumera lite fotopapper.