Canon A1, Tmax100 framkallad i D76

Vad är det som lockar oss att fota gatulivet, vardagslivet, omkring oss? Det är en av de stora genrerna inom fotografiets konst. Vi har sett bilderna tagna av legenderna, mästarna, och vi älskar varje gång vi själva kan lägga fingret på stadens puls för ett ögonblick. Det är enkelt att få bilder fulla av liv, och det är bilder som de flesta kan relatera till. Men varför är det så populärt att fånga vardagen?

Det handlar om tempo för mig. Om att fånga en evig rörelse. Att försöka förutse nästa ögonblick och vara redo att fånga det. Ingenstans blir skeendets riktning från dåtid till framtid, och nuet aldrig så kort, som när jag fotar folk på gatorna. När jag tar bilder av byggnader, eller gör porträtt, då kan jag oftast göra om en misslyckad exponering. Ute på gatorna har jag sällan chansen att be någon “göra om det där igen” eller “se lite snett åt mitt håll, men inte in i linsen”.

Integriteten och respekten

Något som jag tror har gjort gatufotograferingen svårare på sista tiden är internet och sociala medier. Folk är mer medvetna om kamerorna, och mer måna om sin personlig integritet. Jag tycker själv att det är roligt när jag fastnar på andra människors bilder, men jag vet att inte alla känner på samma vis. Som privatperson har du en viss rätt till ditt eget ansikte, även om jag förmodligen kommer undan med att publicera en gatubild där du råkar befinna dig mitt i blickfånget. Men framför allt så har vi som är fotografer ett ansvar att behandla människorna i våra fotografier med respekt.

Det kan innebära att du frågar först om du får ta någons porträtt, att du väljer en ruta där huvudpersonens ansikte är bortvänt eller att du helt enkelt inte använder just den bilden. Här får var och en använda sin egen etik, och jag vet att de här gränserna uppfattas olika av olika fotografer.