Canon AE1, Trix400

Jag sitter här och tittar igenom några rullar negativ som jag precis skannat in i datorn. Och jag undrar gång efter annan: varför tog jag den bilden? Och min föresats är alltid densamma: jag måste sluta göra exponeringar som inte betyder något. Jag har ingen aning vad jag såg som fick mig att vilja fånga det här ögonblicket. Är det helt enkelt så att man liksom har en drift att trycka på knappen när man har kameran i sin hand?

Det är en svår balansgång att vara så aktiv att man fångar det avgörande ögonblicket, men ändå så restriktiv att man inte slösar bort sin tid, och sin film, på oväsentligheter. Visst är det bättre att ta en bild för mycket än att missa det ögonblick som verkligen hade kunnat bli en ikonisk bild, men ibland går slutaren helt enkelt lite för ofta.

Med digitala bilder är problemet egentligen inte mindre. Visst kan man enkelt radera något som man inte vill ha kvar, men i ett bildarkiv med tusentals bilder ligger det garanterat rätt mycket skräp. Och det värsta är att med tiden så får även de sämsta bilder ett visst värde. Jag har inga som helst problem att radera en bild jag tog nu i eftermiddags, men att radera ett ögonblick som skedde för ett år sedan, eller fem, det känns av någon anledning svårare.

En sak värd att beakta är att jag inte alltid själv är den bäste att avgöra vilka av mina bilder som är bra. Jag behöver bara fråga min hustru om vad hon tycker för att få en helt annan åsikt om vad som är bra. Hon hindrar mig också från att radera bilder på vänner och familj när jag är på mitt värsta städhumör. I det här fallet är jag tämligen säker på att hon håller med mig. Detta är skräp.