Canon A1, TMax100 i D76

Dessa unga herrar satt uppflugna på muren ovanför Sergels torg när jag gick förbi där i våras. De nickade glatt när jag frågade om det gick bra att jag tog en bild. Som så många andra ungdomar gjorde de sig till lite, och jag kunde inte få den här bilden förrän jag sagt tack och vänt mig om ett varv.

Att fotografera är att möta människor. Jag kan göra det på lite olika vis, men som allra senast reagerar de flesta när de hör slutaren. Därför föredrar jag att fråga om det går bra om jag tar en bild, och ännu så länge har ingen någonsin svarat nej! Andra gånger är det helt enkelt inte möjligt att fråga, utan jag får fånga skeendet och kanske svara på frågor efteråt. Ännu så länge har jag inte hamnat i trångmål, även de gånger jag hamnat i svarsposition så har det ordnat sig utan alltför mycket tandagnisslan.

Ibland får jag en känsla av att folk poserar och hoppas hamna i bilden. Det kan faktiskt vara den kinkigaste situationen. Om det fungerar är det ju alldeles utmärkt, men om det är något som inte stämmer med min vision så får jag försöka låtsas som att jag inte märker det hela. Ibland känner jag mig riktigt ofin när jag ignorerar någon, och andra gånger är det helt enkelt omöjligt. Bäst då att trycka av ett foto och tacka så mycket.

Många blir intresserade när jag står och gör bilder och talar gärna om de lite udda kameror jag springer runt med. Att fotografera analogt inger en del respekt må ni tro. Mest från män i övre medelåldern, helt klart, men även från ungdomar som aldrig har sett en Rolleicord. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt social, men dessa korta möten går galant, och de gör mig mycket glad. Jag lämnar över ett litet kort med länken till den här bloggen och byter några ord om kameror, bilder, staden eller vädret. Det är ett fantastiskt trevligt sätt att träffa nytt folk.