De egyptiska lejonen vid Norrbro har länge fascinerat mig. Jag rider rätt ofta förbi här i mitt vanliga arbete. Vad gör dessa främmande katter på Stockholms broräcken? Ursprungligen gjutna på uppdrag av Egyptens siste farao Nektanebo II har de på vindlande omvägar hamnat i kopia på Norrbro.

När jag gick dit för att fota dem insåg jag att det blev rätt tråkiga bilder om jag bara avbildade lejonen. Kanske skulle någon annan engagera sig? Jag fick vänta en god stund. Precis varenda en som gick förbi lejonen såg upp mot dem, men få stannade till. Några barn klättrade kring på sockeln, men aldrig på min sida, och de blev snabbt åthutade. Tur att de inte trillade i Strömmen. Så kom den här damen och fotograferade det ena lejonet ingående. Äntligen någon som brydde sig om mina katter!

Den allmänna konsten drar åt sig fotografer. En skulptur kan erbjuda så många olika bilder beroende på hur ljuset faller, hur omgivningarna förändras, och hur folk bär sig åt. Jag fann lejonen lite platta och odramatiska i det grådaskiga ljuset, men den här kvinnan hade en annan infallsvinkel. Jag plockar själv gärna blommor med kameran, istället för att faktiskt bära hem blommor som bara vissnar och dör då tar jag hellre ett fotografi som håller fräschören så mycket längre. Kanske är det lite samma med dessa skulpturer. Det finns praktiska problem med att bära hem dem, men man kan alltid fånga sin egen vinkel och sätta på en vägg därhemma.

Medan kentauren (inlägget bortplockat 2017-07-06) från förra veckan på något vis bar sig själv behöver jag människor kring dessa skulpturer för att hitta lite liv. Det är underligt hur humöret hos fotografen spelar in.