Äntligen har jag hittat min kamera. Det har tagit mig många månader av sökande och provande, men nu vet jag vilken det är. Den enastående Leica M3 tar hem priset som den optimala småbildskameran för mig. Snabb, smidig och sofistikerad. Jag hamnade mitt i en brandkårsutryckning när jag gjorde första testrullen. Det finns tre bilder här nedan. Ingen kom till skada ska tilläggas.

Nu har jag lite dataproblem här, så jag har inte möjlighet att städa bort dammkorn och så. Bilderna är negativen rakt av, i förekommande fall något beskurna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mekaniken på en M3 är underbar. Enligt vad jag kunnat läsa ut med hjälp av serienumret så borde den ha haft dubbelslag, men nu har den enkelslag. Antagligen har den lämnats in och blivit “uppdaterad”. Egentligen tycker jag det är skönare att spänna kameran i två slag, så jag gör oftare så. Den är väldigt tyst om man jämför med alla andra kameror: ingen spegel att lyfta innan exponeringen görs, och så mjuk i frammatningen att man knappast hör något på två meters håll.

Jag använder ett Summicron-objektiv: 50mm, f/2. Det ger riktigt skarpa bilder, jag kan se alla detaljerna i ögats iris när jag gör porträtt. Det är helt fantastiskt. Leica M3 tillhandahåller ramar för 90mm och 135mm i sökaren, men den vidaste vinkel man kan fotografera utan särskilda tillbehör är 50mm, och det är det jag känner att jag vill använda den till.

Användarupplevelse

Det som slår mig efter att ha använt kameran ett par veckor är alla de små genialiska detaljerna. Ramarna i sökaren sätts automatiskt beroende på vilket objektiv jag skruvar på kameran. Paralaxproblemet åtgärdas automatiskt när jag flyttar fokus. Och allt detta på en kamera som är byggd 1958 (och lanserad 1954). Greppet är perfekt, och ingen kamera jag någonsin hållit i är bättre designad. Bara en sån sak som att ratten för att dra tillbaka filmen när man är klar inte rör sig när jag spänner kameran, en smart liten detalj som inte betyder någonting utan bara är asbra om jag råkar hålla om skruven när jag matar fram nästa ruta.

Designen är så bra att den har kommit tillbaka i nya Leica M-A. För att fira 60-årsjubiléet av M-systemet gör Leica en helt mekanisk kamera som inte har någon inbyggd mätare. Låt oss snabbt konstatera att den är mycket lik M3, fast jag skulle tro att det finns en och annan uppdatering. Själv har jag lite svårt att komma på saker som jag skulle vilja ändra. Möjligen att blixtkontakterna sitter för nära sökaren. Skulle jag koppla in något där så skulle jag peka mig själv i pannan när jag försökte komponera bilden. Antagligen skulle jag passa på att göra om sökaren en aning så att det går lättare att fota med 35 mm fokallängd. Annars, ingenting. Det här är en näst intill fulländad kamera. Sextio år gammal och fortfarande Leicas mest sålda, bara det.

Ett roligt tillbehör är Leicametern. Den är kopplad till ratten för slutartider och blir därigenom halvautomatisk. Jag gör en mätning och vrider vredet tills jag får en slutartid och bländare jag tycker verkar bra, ställer bländaren för hand och gör bilden. Förvånansvärt snabbt och riktigt, riktigt smart. Möjligen kan man gnälla på att kameran blir lite stor och klumpig med mätaren på. Det är ju annars en väldigt smidig kamera.