Jag skaffade mig två Leicor i sommar. Jag var på jakt efter en M3 men fann dess föregångare först. Leica IIIf är en mycket charmig kamera. Den är mycket komplicerad att använda. Lite lustigt att den marknadsfördes som en snabb och smidig kamera, men det var den säkert vid en tid då glasplåtar och storformat var det vanliga. Leica IIIf är hur man än ser på saken ingen kamera att fotografera action med, den är till för distingerade gentlemän som inte omger sig med hets, stress och idrott.

Gammal teknik

Det finns några viktiga saker som skiljer Leica IIIf från M3. Först och främst så gängas objektivet fast på kamerakroppen. M3 var den första kameran med M-bajonetten. Därför tillverkades Leica IIIf (och IIIg) flera år efter att M3 hade lanserats. Leica valde att hålla sig väl med de kunder som köpt på sig en massa skruvobjektiv. Därför är IIIf idag det billigaste alternativet om du vill börja använda Leica.

Sen är det ju mätsökaren. Det första man slås av när man plockar upp en IIIf är att sökaren består av två mycket små hål. Det vänstra hålet är avståndsmätaren och det högra är för att komponera med. Det är inget för den som bär glasögon, så på sista tiden har jag använt kontaktlinser. Okularet är i alla fall inte av metall som på en M3, den kameran repar sönder dina glasögon direkt. Det krävs en del övning för att använda den tudelade sökaren, men om man tar sig lite tid så är det ett utmärkt sätt att fotografera.

IIIf:s avståndsmätare är ett litet teleskop – det finns till och med en spak för att ställa sökarens fokus. Man behöver kort sagt fokusera för att fokusera, mycket omständigt. Den levererar å andra sidan den bästa fokusering jag har sett i en mätsökarkamera. Den är mer noggrann än vad M3 är.

Ramsökaren har inga ramar, utan fungerar bara vid 50 mm fokallängd. Vill man fotografera med vidvinkel eller teleobjektiv så måste man skaffa sig en passande sökare som man fäster i blixtskon. Men riktigt bra bilder görs ju alltid med normalobjektiv, så varför bekymra sig?

Det finns två rattar för att ställa slutartider, en för snabba tider, och en för långsamma (1/25 eller längre). Du måste spänna kameran innan du ställer slutartiden. En riktigt charmig detalj är att ratten där man ställer slutartiden faktiskt roterar när slutaren går. Om man inte håller sina feta fingrar borta från den så kommer man att överexponera.

Skön leicakänsla

Att fotografera med en IIIf är riktigt omständigt. Kanske är det därför jag älskar den? Eller så är det för att den är så fruktansvärt liten och smidig? Greppet är skönare än en M3 och hela kamerahuset är mindre. Jag har en Summitar-lins till som kan fällas ihop, vilket gör kameran mycket lämplig att bära med sig. Den är fruktansvärt välbyggd och ger en tung och gedigen känsla trots sin litenhet. Jag har dessutom upptäckt att den inte skrämmer bort folk. Om man är ute och fotograferar med en stor digitalkamera vänder folk bort blicken ibland. Kanske för att de tror att de kan hamna i någon tidning, eller för att kameran ser ut som ett israeliskt automatvapen? Mot en Leica IIIf ler alla.

Jag gjorde en viktig lärdom när jag ställde iordning den här kameran: köp en som är testad och klar. Jag kan tänka mig att du får betala omkring 5000 kronor. Jag köpte den här billigare än så, men har lagt mellanskillnaden på reparationer. Det har gått på ett ut, men jag har inte kunnat fotografera med den på hela sommaren trots att jag köpte den i våras. Jag tror det är ett gott råd, följ det så kommer du att ha riktigt roligt med din Leica IIIf.