Det är ingen mening att skriva ett blogginlägg om zonsystemet. Det finns hela böcker om detta ämne. Helt kort så är det ett sätt att kategorisera luminansen i ett foto där det allra svartaste svart är zon 0 och det allra vitaste vitt är zon 10. Det har att göra med separation mellan olika inslag i bilden; hur stora kontrasterna är, men också var de är placerade i bilden.

Den här bilden kom till mig därför att det egentligen var lite jobbiga förhållanden för att fotografera landskap. Diset i luften gjorde att himlens ljus liksom läckte ner över landskapen och dolde det. Jag kunde inte göra en bra exponering av landskapet nära mig utan att allting annat blev kritvitt. Jag gafflade motivet så att jag hade en bra exponering på landskapet närmast, och en exponering där Anåfjället var riktigt tydligt mot himlen och så tog jag ett genomsnitt på det.

Fejka den analoga processen

Hade jag jobbat med bladfilm hade jag gjort en exponering där närområdet hamnade mellan zon 3 och 6 och låtit bergen i bakgrunden försvinna bort till zon 12 eller 13. Jag hade kunnat utjämna det en aning vid framkallningen och sedan hade jag jobbat med låg kontrast i fotopapperet och bränt in bilden tills landskapet omfattade zon 0 till 4. Därefter hade jag använt blekning för att separera ut bergen från varandra. Bergen omfattar ungefär fyra zoner, och zon nio är lite för nära pappersvitt så jag hade nog satsat på att få in berget längst bort (Anåfjället) vid zon 8.

Till Härjedalen hade jag min Canon 5D. Det är minst att bära på. Om jag hade velat göra den här bilden analogt hade jag använt min Hasselblad, och ett normalobjektiv med orangefilter för att få ner blådiset och öka kontrasterna i himlen. Nu fejkar jag ungefär det i Lightroom. Jag tänker mig också framkallning och exponering av fotopapper för att hamna där jag skulle vilja vara. Den färdiga bilden har skaplig separation i närområdet och tydliga zoner i bergen som blir allt ljusare i fjärran. Ett fotografi som jag omöjligt hade kunnat ta under goda förhållanden.