Det här med inbyggd mätare i kameran har inte alltid betytt samma sak. Länge var mätaren ett tillval som du fäste i blixtskon, senare satt den fast i kamerahuset och mätte genom ett öga i närheten av linsen. Dessa mätare fungerade utmärkt till mycket, men om du ville använda ett filter till exempel så fick du räkna ut skillnaden i exponering själv.

Ett riktigt stort steg för ljusmätning var när teknik kom för att mäta det ljus som föll in genom linsen. TTL står för Thru The Lens, och betyder att mätningen sker genom objektivet. Att faktiskt få data på det som faller in mot filmen eller sensorn ger många fördelar, särskilt om du använder olika filter som tar ner ljusstyrkan, eller tillbehör som påverkar bländaren eller ljusinsläppet, som makrotuber, bälgar eller teleförlängare.

TTL-mätning är den helt förhärskande tekniken idag. Sedan den kom i början av sextiotalet har den nästan helt ersatt andra metoder. TTL ger oftast ett utmärkt resultat, men tillsammans med kamerans automatik så kan den ibland hitta på konstigheter. Det är för det första frågan om mätning av reflekterande ljus, så återigen jämnas allting ut. Ljusa bakgrunder kan ge mörka motiv, och en liten ändring i kompositionen kan ge stora skillnader i exponering beroende på motivets färger och nyanser. Blandar man dessutom in blixten och evaluerar den genom objektivet också så blir skillnaderna ännu mer märkbara.

Alla dessa små bekymmer till trots så är TTL-mätning ett alldeles lysande verktyg. Om du går runt och fotar mingel eller folk på stan så är det egentligen det enda sättet du vill mäta på. Särskilt om du får för dig att blixtra lite. Och gör du noggrant arbete så ställer du bara kameran i manuellt läge och använder ett gråkort. Att bestämma sig för en exponering och ställa in den manuellt ger jämnare hudtoner över en bildserie och kan spara dig tid i efterarbetet.