Vi fotografer bär alltid omkring på en smula mörker. I vår ficka eller kameraväska finns en gnutta mörker som skyddar vår film eller vår sensor. Kameran är ett litet mörkrum där inget ljus får slippa in. Men jag är inte så orolig för det som händer när ljuset läcker in, möjligen förstör man några bilder, men det är inte så allvarligt. Jag är mer bekymrad av vad som händer när mörkret läcker ut.

Jag bär omkring på mer mörker än jag behöver för att ta bilder. Mina depressioner har länge varit årstidsrelaterade, och jag har kunnat hantera dem, men nu har jag varit mer eller mindre under isen i ett års tid, och det tär på mig. Ibland har det varit bättre, ja riktigt bra, och ibland blir det sämre. Ibland berikar mörkret mitt skapande, och ibland förtar det all min inspiration.

Just nu vänder jag kameran inåt. Mina bilder skildrar min familj, våra vänner och hemmalivet. Ibland lyfter jag blicken lite och ser något som jag vill visa er, som på veckans bild där dopljusen står på altaret i Sollentuna kyrka. Varje ljus representerar en nyligen införlivad församlingsmedlem och är på sätt och vis en påminnelse om alla de familjer som genomgår stora förändringar. Rätt många av ljusen står för nya barn, men kan lika gärna står för nydöpta vuxna. Dopet är en förändring som både griper bakåt, mot tradition och historia, och framåt genom tro mot hopp. Varje ljus representerar i allra högsta grad en människa, det finns ett namn för varje låga.

Sammanhang

Igår bilade jag runt i hälsingeskogarna och gjorde bilder bland annat på huset där min farmors mor bodde. Det ger mig en känsla av tillhörighet, och jag funderar lite över vart jag själv kommer ifrån, och vart vi just nu är på väg. Min son övar sig för att ta sina första steg, men vart skall han gå så småningom? Kommer han att fara runt med sina barn och barnbarn och göra bilder av hyreslängan där vi bor idag?

Förändringen som vi skildrar i våra bilder ligger nära oss själva ibland. Tiden som går får oss att fundera över mening och sammanhang. Om inget är beständigt, vad ska vi då värdera? Att bevara en bild på ett hus, på en gravsten, eller på varandra, vilket värde har det? För mig kan värdet vara högt just nu, eller också förväntar jag mig att det en dag kommer att bli det. Eller kanske för min son? Men det är bilder för det egna arkivet som skapas, jag känner inte att jag gör mycket som jag vill publicera.

Ändå tänker jag hålla min miniminivå; en bild här varje lördag. Åtminstone. Om jag bryter den kedjan kommer det att bli svårt att börja skriva igen, men så länge jag fyller på om lördagarna så känns det som att jag när som helst kan lägga till texter på tisdagar och torsdagar igen. Jag jobbar vidare med mitt övriga fotograferande också, jag är snubblande nära att börja göra mina första förstoringar på tjugo år. Det kommer att föranleda några ord på dessa sidor, och ge fler bilder. För mig får det ta den tid det tar, jag brukar komma igen förr eller senare.