De senaste veckorna har jag haft dåligt med tid för att göra några fotoexkursioner. Så i torsdags förstod jag att om det skulle bli något riktigt fotograferat den här veckan så skulle det få bli hemma. Så jag satte upp en orkidé med ett bladverk i bakgrunden, ett stilleben så gott som något, och så monterade jag kameran med mitt all-round-objektiv, ett Canon 24-105 f/4. Det har ett macro-läge, och det använde jag här. Bilden blev som ni ser ovan. Jag kände att den lämnade lite övrigt att önska, så jag bestämde mig för att experimentera lite när jag hade ett så medgörligt motiv.

Den digitala bilden efterföljdes av några exponeringar på positiv färgfilm; Fuji Velvia 50, som ger ganska hög färgmättnad. Jag hoppas få fram färgskiftningarna kring blommans ståndare. Jag använde min Canon F1 med lite olika macro-ringar. Som en liten extra övning räknade jag noga ut exponeringskompensationen, logaritmer och allt. Det var en bra övning – jag fick nytta av mer eller mindre bortglömd gymnasiematte. Bara för att räkna förbrukade jag de två sista rutorna på min AE-1 också, Tri-X400 pressad till 800 ISO. Jag vill se hur kornet fungerar mot kronbladens struktur.

Debut med storformatskameran

Bänkkamera fotograferar orkide

Linhof Technika bänkkamera

Slutligen ställde jag upp bänkkameran och försökte göra den optimala bilden med den. Jag fick flytta filmplanet och linsen för att få skärpa över hela blomman med stänglar, knoppar och allt, samtidigt som jag höll bladverket bakom i trevlig bokeh-dimma. Jag använder utgången X-pan och är lite osäker på hur den mår sjutton år efter utgångsdatum, så jag stafflade fyra olika exponeringar från 1/8 sekund ner till hela sekunden (bländaren vid sitt max: 5,6). Vi får väl se vilken känslighet filmen har kvar? När man använder utgången film ska man tänka på att hållbarheten på den latenta bilden är försämrad. Därför har jag lite bråttom att framkalla dessa exponeringar.

Så är mina första exponeringar i 9×12 är ett faktum. Det känns bra att ha en aning om hur filmarken känns att hantera, hur de ligger förpackade, och hur man laddar kassetterna. Själva kameran är egentligen en mycket enkel konstruktion, men det känns som en befrielse att kunna jobba med perspektiv, kamerarörelser och det gigantiska mattglaset för ögonen. Här får fotografen verkligen forma bilden. Det känns som att jag målar med ljuset.

Dessa exponeringar har sedermera anslagits på bloggen.