Gammal kunskap, till skillnad från kärlek, rostar rätt illa. Jag har insett att mina idéer om hur mörkrumsarbetet fungerar både är bristfälliga och obsoleta. Vissa saker är nya för mig, och några bra alternativ som jag har tydliga minnen av har försvunnit från marknaden.

Originalbilden - Hasselblad 500C, Kodak Ektar 100.

Originalbilden – Hasselblad 500C, Kodak Ektar 100.

Ta som exempel det panchromatiska papperet. Med det kunde man få till bra svartvita kopior av färgnegativ. När behovet uppstod här under hösten gav jag mig ut och letade efter sådant, men lyckades rätt dåligt. Det finns panchromatiska papper, men de verkar vara tänkta att använda tillsammans med laserskrivare, och det säljs på rulle i rätt stora kvantiteter. Jag kände mig osäker på om det skulle fungera.

Jag ställde frågan till Ilford på deras Facebook-sida. Hur skulle man göra för att kopiera färgnegativ på svartvitt papper? Till svar fick jag en hänvisning till deras hemsida, vilket mynnade ut i mitt första försök att förstora ett färgnegativ på vanligt papper med variabel kontrast. Förutom detta tips finns det en hel del annat matnyttigt, kolla gärna in Ilfords sida om du funderar på att komma igång i mörkrummet.

Ett första försök

Jag blev rätt nöjd med resultatet på så vis att färgerna i det här negativet ger hyggliga kontraster. Det ser lite ut som att jag tagit en svartvit bild med ett blå- eller cyan-filter. Det här är gjort på min provisoriska förstoringsapparat som inte klarar filtrering, vid nästa tillfälle med det här negativet kommer jag att ha fler möjligheter.

Rött verkar ge mycket svärta på förstoringen – det lyser igenom en smula rött i staketet på färgbilden. På den svartvita bilden ser staketet ut som ett plank en bit bortanför skärpedjupet. Så även om man kan filtrera så ger det nog inte riktigt det resultat som man kanske räknar med när man jobbar i den här processen. Filmbasen på färgfilm har dessutom en färg som ligger i närheten av färgen på mörkrumslyktan så det krävs lite mer exponering än vanligt för att bilden ska fästa, men här tycker jag nog att jag har tagit i lite för mycket. Det första jag ska prova är att öka kontrasten, och minska exponeringen en smula.

Till syvende och sist tror jag att den effektivaste metoden blir trial and error. Skönt är i alla fall att kunna arbeta med mörkrumsbelysningen på, det panchromatiska papperet krävde totalt mörker.

De lärdomar jag drog på bildundervisningen på högstadiet gäller även om det var väldigt grundläggande. Med den grunden har det inte varit svårt att komma upp i hygglig kvalitet fort. En del saker är enklare att förstå idag, även om jag använder ett mer primitivt mörkrum än vad jag hade tillgång till på skolan. Exponeringen fungerar i stort sett lika som i en kamera, och det kan jag räkna ut mer noga nu. Jag fördubblar tiden mellan de olika fälten på mina test-remsor, istället för att öka med ett fast intervall. Mina resultat är bättre redan efter ett par sessioner i mörkrummet än vad jag någonsin fick till under skoltiden.