För oss som fotar analogt handlar mycket av arbetet om lagring och beständighet, och slutprodukten är inte annorlunda. Det är meningen att våra bilder skall hålla för evigt. Det är därför vi använder kameror. Inte för att få fram ett Facebook-inlägg, inte för att dela på Twitter, utan för att kunna visa framtiden att här var vi, detta gjorde vi och detta var mycket viktigt för oss.

Om vårt arbete är att bevara ögonblick, då måste vi fundera lite över hur länge de skall bestå. Ett välgjort svartvitt fotografi torde hålla i flera hundra år. Den svartvita bilden byggs upp av silver på fotopapperet, så det gäller att göra silvret stabilt för evigheten. Om vi lämnar instabila molekyler på papperet så kommer de att äta upp bilden på ett eller annat sätt. Den kommer att ärga, blekas, missfärgas eller rent av falla sönder. Ett välgjort svartvitt fotografi skall vara stabilt, det vill säga att man har mättat alla molekyler så att det inte finns några bindningar som längtar efter att få fullbordas.

Därför skall fotot fixeras noga, så att oexponerad silverhalid släpper från papperet. Sen får inte fixet finnas kvar i papperet heller, så det sköljs noga bort, med fixborttagare och rikligt med vatten. För att göra bilden ytterligare mer stabil kan vi använda oss av silverstabiliserare, eller toning. Jag har provat några varianter och kommit att fastna för seleniumtonare. Det är ett utmärkt sätt att göra bilden arkivbeständig, och dessutom ger bilden en trevlig färg: kallare och prydligare än bruntonare eller sepia.