Mycket av inläggen på fotobloggar runt omkring handlar om insamlingen av det fotografiska materialet. Hur man ska ta bilden, vilken utrustning du skall använda. Det formligen haglar av tips för att lyckas med din exponering, skapa effekter i exponeringsögonblicket eller hur du ska göra dina julbilder, strandbilder, semesterbilder, macrobilder eller vad du än vill fånga.

En hel del artiklar handlar förvisso om efterarbetet; vilka formler du skall använda i Lightroom eller Photoshop, hur du plockar fram kontraster ur ett flackt motiv. Men få handlar om hur du skall göra klart bilden; hur du skall skriva ut den, eller hur den skall ramas. Det här var ämnen som man fördjupade sig mer i när man skrev fotoböcker förr. Flera kapitel ägnades åt förstoringen och åtminstone ett kapitel om montering.

Det är bra att fånga fotografiet, det är absolut nödvändigt, men varför ska vi skapa mängder av negativ, eller bildfiler? Det följer en hel process efter exponeringen, och vi kan knappast kalla oss fotografer om vi aldrig gör färdigt några bilder. För det är inte så troligt att någon kommer att vara väldigt intresserad av din negativsamling. Så vad är din plan bortom insamlingen?

Lagring

Mycket av efterarbetet handlar om lagring. Det analoga materialet behöver lagras på lite olika vis beroende på var i processen du är. Oexponerad film håller sig bra i kylen eller frysen (så länge du skyddar den från fukt), exponerad film måste lagras torrt, gärna svalt och i totalt kolmörker. Framkallade negativ lagras torrt och svalt i syrafria fickor, gärna i mörker och helst i något slags arkivsystem så att man återfinner sina mästerverk.

Även lagring av digitala bilder kräver en del eftertanke, särskilt i ljuset av att jag råkade ut för fel på min nätverkshårddisk för en tid sedan. Medan filen är öppen och du arbetar med den ska du som du vet vara noga med att stabilisera läget; spara filen på ett bra sätt, eller använd ett program som inte påverkar originalfilen. När filen bara ligger still på disken så är den relativt stabil, men det är viktigt att ha en fungerande rutin för att ta back-up på alla bildfiler.

För de färdiga bilderna gäller samma sak, oavsett om du gjort dem digitalt eller analogt. Fotopapperet riskerar att blekna, förstöras av luftföroreningar, vittra sönder och – naturligtvis – att rent mekaniskt rivas itu. När jag började göra förstoringar så gick jag in för arkivbeständighet. Jag vill att mina bilder skall hålla för evigt.

Process

Processerna kan skötas stötvis om man lyckas med lagringen däremellan. Under processen befinner sig materialet i ett instabilt skick. Det kan vara fuktigt, giftigt eller extremt ljuskänsligt. Det är alltid smartast att stabilisera läget så fort som möjligt: framkalla dina latenta negativ, fixera och skölj dina förstoringar, tona dem gärna. Mellan processerna kan man lagra analogt material så gott som för evigt i bra arkiv. Man kan ta det lugnt och göra nästa steg när man får tid. Enda undantaget är latenta bilder som blir bättre ju snarare du framkallar filmen.

Var noggrann när du gör dina processer så att du inte skadar ett negativ. Du kan återskapa förstoringar, göra om inramningar och rädda allt utom just negativet. Hantera dem därför med bomullshandskar och var aktsam så att de inte repas, viks eller utsätts för nedbrytande kemikalier.

En bild som bara framkallas, stoppas och fixeras kan hålla länge, men jag tycker att du också ska gå in för att de förstoringar du gör klart är arkivbeständiga. Det innefattar toning av svartvita bilder, och att du använder en fixborttagare och sköljer ur fotopapperet ordentligt. Allt detta görs egentligen inte för din egen skull, utan för att bilderna ska klara sig länge efter att du är borta. Dina barn och barnbarn kommer att ha stort utbyte av dina bilder. Kanske kommer de till användning på ditt bibliotek, eller i hembygdsföreningen där du bor? Tag ditt ansvar för den historia du är med och dokumenterar.

Visa upp dina bilder

Vi ska så småningom tala lite om hur man kan montera sina bilder bakom glas och ram. Det skall ses som en slags slutförvaring. Materialet som används för monteringen måste vara syrafritt, glaset skall skydda bilden från stekos, rengöringsmedel, damm och annat elände som finns i allas våra hem. Ett foto som är så bra att du sätter upp det på väggen är helt klart värt att skydda. En bra montering är guld värd. Den kan också vara väldigt dyr, så jag tänker försöka lära mig att göra detta själv.

Jag tar som min förebild de fotografier jag sett på utställningar, muséer och gallerier. Bilderna där känns fantastiskt färdiga. Man ser att en mästerfotograf gjort negativet, att en mörkrumsmagiker gjort förstoringen och att den är mästerligt ramad. Dit skulle jag vilja nå med mina bästa bilder – de två eller tre om året som jag verkligen är nöjd med. Och ju mer jag klarar av att göra själv, desto mer nöjd kommer jag att vara med resultatet, även om det enda som talar för att jag kan lyckas är att jag har möjlighet att försöka om och om igen.