Min farfar sålde och reparerade radio- och televisionsapparater i Vallvik söder om Söderhamn. Det är han som sitter på sparken. Undantaget vigselbilderna har jag aldrig sett en bild av honom så ung. Gossen är min far, yngre än jag någonsin sett, men lätt att känna igen på anletsdragen. Han är född 1952. Är han fyra här? I så fall är det vårvintern 1956. Fotografen är okänd för mig, men har lämnat sin skugga i bildens nederkant. Negativet är 6×9 centimeter och är förmodligen taget med en lådkamera.

En viktig del av fotograferandet är att försöka få bilderna att klara tidens tand så gott det går. Därför framkallar vi våra negativ så väl som vi kan, och vi lagrar dem på bästa möjliga sätt. Jag är väldigt noga med mina negativ. Förstoringar kan jag göra om, men negativen är unikum.

Här har jag fått tag i en hög med negativ som fortfarande ligger i kuvertet från AB Svensk Fotokonst. Lagringen är alltså rätt undermålig, kuvertet har sedan länge rämnat, och det ligger många rullar negativ däri. Vissa är repiga, andra har klarat sig bättre, allesammans kan användas i digital process, och de flesta kan man köra i en förstoringsapparat.

undermålig lagring ger skapliga negativ efter nästan sextio år. Vi får väl se hur mina digitala bilder från 2006 klarar sig fram till 2064 (året då Halleys komet kommer tillbaka nästa gång). Jag skulle tro att mina analoga negativ kommer klara sig alldeles utmärkt, de ligger ömt inpackade i pärmar med negativfickor. Och tänk vad jag hade önskat att någon gjort de anteckningar jag alltid gör kring de här gamla bilderna, då hade vi inte bara vetat vad alla hette, vilket datum bilderna är tagna och var, utan vi hade dessutom vetat vilken kamera och framkallare som hade använts.