Min svärmor brukar kalla dessa tider för oxmånader. De släpar sig fram utan större glädje eller brådska. Själv brukar jag gilla en ordentlig vinter med mycket snö och klar himmel. Men en vinter som den här gör mig inte mycket gott. Jag tappar min inspiration, ser ingenting som är värt att fotografera någonstans och känner att det mesta är föremål för nedläggning.

Inspiration är egentligen för töntar. Det brukar gå bra för den som bara infinner sig. För den som tar med sig kameran ut och verkligen letar finns det alltid något att ta med hem. Sen är det bara att göra jobbet, det finns rullar att framkalla, negativ att förstora; massor att göra på hemmaplan.

Sluta inte se

Att bara stå där på en dimmig perrong tidigt i januari, helt ensam. Att sakta andas in och sedan försöka göra den bästa tänkbara bilden av absolut ingenting. Det är en viktig del av övningen, en viktig etyd för ögat. Det är inte svårt att föreställa sig världen i svartvitt nu. Det är vinter i färgskalan också, den har slutit sig, vissnat ner. Kompositionen blir inom form, kontrast, vikt och balans. Här en flyktpunkt, där ett solitt hinder. Det blir en bild ändå.

Jag låter det ta lite tid. Det finns mycket kvar att avbilda ännu. Många saker som kommer att kasta sig över mig när tiden är mogen. Under tiden så övar jag, och väntar.