Det är fotografen som uttalar sig när slutaren går. Jag väljer om jag vill kommentera på det som sker runt omkring mig. Därför är jag ansvarig för allt jag publicerar innanför bildens ramar. Och jag måste stå för de möjliga tolkningar som varje bild leder till.

Den här bilden gjorde sig själv. Jag satt vid ett bord och drack kaffe under en liten fotopromenad i Göteborg. Uppdraget jag hade givit mig själv för dagen var motsatser, en klassisk övning för fotografer. När jag då sitter och ser den här stilla scenen framför mina ögon kunde jag väl omöjligt låta bli att fånga den?

Sen har jag fått fundera lite på vad det är jag säger med den här bilden? Det klassiska greppet när man fotar orättvisor är att ta den svagares part. Det skulle i så fall innebära en bild utifrån gatan med kvinnans perspektiv i förgrunden. Här ser det mer ut som att tiggare fördärvar för oss som bara vill fika i lugn och ro. Eller möjligen att vi på insidan bara vill vända ryggen åt gatans bekymmer. Det är inte ett solklart perspektiv, vilket åtminstone för mig skapar en spänning i bilden.

Möjligen skulle jag väl låta bli att publicera den här. Om inte annat så för att vara på den säkra sidan. Fast jag kan faktiskt inte låta bli. Jag tycker att något har gått fel när folk måste sitta på gatorna och tigga, och jag är nästan säker på att jag är en av dem som gör fel. Hur fel är det inte av mig att betala fyrtio kronor för en kopp kaffe när det finns en sådan nöd alldeles utanför mitt fönster? Jag är en av dem som sitter på insidan, en av dem som har möjlighet att dricka kaffe i godan ro. Vilket ansvar har jag personligen för världens orättvisa och snedfördelning?