Passionerad är bra. Det är en nytändning, eller en ny förälskelse. Det är känslan som får oss att börja med någonting. Det är pirret inför något nytt och spännande, inför något vi precis håller på att lära oss, och där varje försök blir så mycket bättre än det förra. Men det är också en ombytlig känsla. Den kommer förr eller senare att överge oss i alla lägen. Allt nytt blir gammalt, varje förälskelse falnar.

Det som behövs för att göra färdigt någonting är hängivenhet. Om vi verkligen älskar någonting så blir vi hängivna, men vi måste tappa förälskelsen först. Jag har hållit min kärlek till fotografering levande genom att prova på en väldig massa olika sorters fotograferande det senaste året, och rätt många olika kameror. Men så tog den ändå slut ändå. Jag har en tid verkligen inte gillat att fotografera, eller skriva om fotografering för den delen. Min inspiration har gått i botten.

Därför törs jag säga att förälskelsen är över, och plötsligt är jag tvungen att bestämma mig för om jag verkligen är fotograf, och vad jag egentligen håller på med här. För några veckor sedan undrade varför i hela världen jag höll på med fotografering över huvud taget. Och jag vet att det kommer att hända igen. Jag kommer att behöva bita ihop för att fortsätta fota, fortsätta skriva, och fortsätta publicera blogginlägg.

Det duger heller inte att fladdra runt och prova allt möjligt. Jag måste göra en sak, tills den saken leder till något annat. Nu är det dags att börja beskära mitt fotografiska träd. De grenar som är friska skall få mer energi, och de grenar som inte ser ut att klara sig skall kapas.