Det ligger faktiskt en föraning om vår i luften redan nu, mitt i februari. Jag räknar med bakslag, men snart kan jag nog börja med mina fotopromenader igen på allvar. Tills dess ska jag ta mig lite tid och kalibrera de kameror jag planerar att använda mest framöver. Det gäller att ta reda på hur kamerorna verkligen exponerar. Det tar jag reda på genom att mäta ut hur ljusmätaren verkligen mäter och hur jag egentligen framkallar.

När jag använder en ljusmätare för att räkna ut en exponering vill jag vara tämligen säker på att den mätaren mäter rätt. Ett bra sätt är att jämföra alla de mätare jag har tillgång till. Jag hoppas att mätaren i min Canon 5D mk II skall vara korrekt, så den använder jag som referens tills jag möjligen märker att den inte fungerar. Själva mätningen görs mot ett jämt belyst gråkort. Alla kameror med inbyggd mätare ställs först in så att mätaren visar vad min digitala kamera visar. Om det innebär att jag måste ha ISO-ratten inställd vid 320 fast jag har Tri-X 400 i kameran så är det så.

Avvikelser

Lumens

Sekonic ljusmätare för infallande ljus.

Resultatet blev att min handhållna Sekonic mäter 1/3 EV för högt, och därför förlorar jag mer av skuggorna än jag egentligen vill. Det är inte mycket, men då jag placerar skuggor som jag vill kunna urskilja exakt där jag vill ha dem så finns det inte tolerans för ens en tredjedels avvikelse. Den här mätaren kan man ganska enkelt kalibrera själv, så det gjordes i en handvändning.

Vidare fann jag att min Canon F1 mäter två tredjedels EV fel, så jag fick ställa ner den två hack på ISO-ratten. Min EOS 300 mätte – föga förvånande – precis som min 5D, och det gjorde både A1:an och AE1:an också.

Nu känner jag mig trygg med mina mätare, i nästa steg gäller det att se om jag framkallar filmen tillräckligt för att få svärtningspunkten precis där jag placerar den?