Mitt absolut viktigaste verktyg när jag fotograferar är fantasin. Många säger ögonen, och utan dem blir det svårt att göra bra bilder, men utan fantasin kan man heller inte lyckas. Definitionen av ett platt fotografi är en bild som inte sträcker sig det minsta utanför negativets ramar, och för att skapa en bild som inte är platt behöver man tänka längre än så.

Konsten att visualisera, att fantisera fram hur det färdiga fotografiet kommer att se ut är något av det viktigaste man har att lära som aspirerande fotograf. Att kunna tänka i svartvitt, att kunna tänka bort allt som inte är med i utsnittet, att tänka sig hur brett tonalt omfång man kan åstadkomma rent tekniskt. Att se begränsningar, och att hitta möjligheter. Allt detta är färdigheter du kan öva upp.

Bra övningar

En klassiker är att skära ut en bred kartongram med det bildförhållande du jobbar med. En kvadrat för 6×6, olika rektanglar för 4×5, 6×9 och 9×12. Om man skär ut en ram som motsvarar negativformatet blir avståndet från ögat detsamma som fokallängden på ett objektiv som visar samma utsnitt. Ett tips kan vara att använda maskeringsramar från förstoringsapparaten, eller en diabildsram för att representera småbildsformat.

En annan bra sak som brukade rekommenderas förr var att leta upp ett titt-filter, Kodaks benämning var Wratten 90. Det är ett mörkgult filter som mer eller mindre eliminerar färger från det du betraktar genom det. Om du vill träna upp din förmåga att se i svartvitt så är det ett lysande hjälpmedel. Fördelen med att jobba med ramar och filter är att man sparar på film, och det går mycket fortare att flytta ramen framåt eller bakåt än att byta objektiv på kameran. Om man är ute på tur med en storformatskamera så är det inte helt dumt att använda en ram så att man vet direkt vilket objektiv man ska packa upp ur ryggsäcken.

Övningens mål

Det här är ett bra hjälpmedel, helt klart, men ganska övernördigt. I dagens rätt hårda sociala klimat skulle jag inte rekommendera att gå runt på stan och titta på tänkbara motiv genom ramar. Övningen går ut på att man ska kunna fantisera, eller visualisera, att man gör det.

Jag kan sitta på ett kafé eller på tunnelbanan och försöka tänka mig massor av olika fotografier. Främlingars ansikten blir till porträtt på min näthinna, jag spanar efter vinklar och former, linjer och upprepningar. Jag övar hela tiden utan att hålla en kamera i ansiktet på folk. Det leder faktiskt till att jag ser min omgivning väldigt väl. Jag iakttar aktivt, och jag lägger mer på minnet än annars. Det är ett sätt att vara lite extra vaken och närvarande.