Ulriksdals slottskapell i höstskrud. Fotat på Fuji Velvia 50.

Jag satt och bläddrade igenom mitt flöde på Instagram härom kvällen. Jag följer omkring 200 personer vars bilder dyker upp hos mig så snart de publicerar något. Några av dessa fotografer är mina nära vänner. Några är professionella – några är riktiga stjärnor – men de allra flesta är amatörer. Det spelar ingen roll vem du är, i mitt flöde får du bara vara med om du i huvudsak publicerar bilder som jag verkligen vill se. Om någon publicerar sådant jag tröttnar på slutar jag rätt snart att följa.

Det som slog mig var att det finns fruktansvärt många begåvade fotografer därute. Under loppet av en kväll får jag se något hundratal utmärkta bilder som är helt nya för mig. Det tas tusentals utmärkta fotografier varje minut som jag aldrig kommer att lägga märke till.

Det handlar inte om konkurrens längre. Fotografering är ett fenomen som går helt av sig själv. Vi kan inte stoppa det, och vi kan förmodligen inte styra det heller.

Jag fann mig sitta och bara stirra framför mig när den tanken slog mig. Visst är det universellt att vi människor vill kommunicera genom bilder. Det har varit tydligt sedan våra förfäder målade i grottor att bilder talar direkt till något väldigt djupt inom oss. Men idag har vi möjligheter att kommunicera våra bilder som är helt oslagna någon gång i historien.

Det är lätt att se andras framgångar som sina egna nederlag. Det är också något som ligger djupt inom oss. Vi vill allesammans vara den allra bäste inom det område där vi verkar. Men när man blir lite äldre, och har fått perspektiv på det hela så inser man att det inte spelar någon större roll om man är bäst eller inte. Det räcker alldeles utmärkt om man bara deltar. Om man är en del av kulturyttringen och bidrar till att bildspråket utvecklas så gör man det man ska.

Vi är många

Stig

Fuji Velvia 50 lades ner i höstas. Än kan man få tag i den, men snart är den borta.

Jag gläder mig åt alla som går in på en fotobutik och köper en rulle film. Kanske kan det övertala tillverkaren att fortsätta tillverka film ett litet tag till? Att vi idag ser någon slags analog våg svepa över världen betyder förhoppningsvis att vi kommer att ha kvar tillräckligt många kameratekniker om fyrtio år för att hålla våra kameror vid liv.

Vi måste se på det lite grand som en samverkan. Några ytterst få kommer att vara gräddan, och få ställa ut sina verk på Fotografiska i Stockholm eller MoMA i New York, men vi andra är lika viktiga för konsten som dessa stora namn. Utan oss hade hantverket gått i graven för länge sedan. En kamera hade kostat flera årslöner om världsmarknaden hade varit ett par tusen exemplar. Bredden är en förutsättning för spetsen.

Ditt fotograferande är din röst. De bilder du tar har en särskild betydelse som ingen annan kan bidra med. Mångfalden är vårt gemensamma uttryck, för vi är överallt, och vi dokumenterar allt. Det finns så många begåvade fotografer där ute, men märkligt nog finns det plats för oss allihop. Inte för att vi var och en kan bli stjärnor, utan för att några av oss kan bli det. Vi har alla ögon, vi ser på vårt eget vis. Vi finns på olika platser. Och vi har en rätt att tala.