Att lära sig musik handlar om att bygga upp en kunskapsgrund och en skicklighet som är så stor att man kan börja skapa i stunden. Det handlar om färdigheter och tillit. Att höra innan något ljuder, att förstå sitt sammanhang i musiken, eller i tystnaden.

Att göra bilder är mycket lugnare, men jag behöver se innan jag exponerar. Jag behöver känna ögonblicket i avtryckarfingret på samma sätt som jag måste känna musiken i ögonblicket när jag spelar. Det är inte bara en fråga om tajming, utan om en förståelse av tiden före och efter nuet. Så långt behöver foto och musik samma känsla.

Sedan blir det lite annorlunda. När ögonblicket är bevarat, och filmen framkallad, då kan jag slappna av. Nästan inget jag gör med fotografiet hädanefter kommer att ändra negativet. Jag kan gå in i en annan förståelse när jag förstorar bilden, fortfarande en konstnärlig förståelse, men med helt andra förutsättningar. Och jag kan alltid börja om, utan att någon behöver få se det jag inte är nöjd med. För en musiker kan det kanske liknas vid studioarbete? Där kan man klippa och klistra, ändra sig och göra om.

Allt som oftast blir jag förvånad över hur mycket fotografi påminner om musik. Om negativet är en notbild är varje förstoring mitt utförande av det stycket. Varje gång jag förstorar kommer små variationer att ske, trots att grundmaterialet är detsamma. Och min tolkning av en bild kan förändras mycket mellan olika förstoringar. Min känsla för motivet kan vara en helt annan, och då får jag ett annat fotografi.