Jag älskar kameror, det borde väl vara uppenbart vid det här laget? Både som maskiner i sig själva, men mest för att de har en inneboende potential som verkligen talar till mig. Samma känsla kan jag känna för en penna, en skrivmaskin eller en dator. Maskinerna i sig själva är häftiga, men det häftigaste är vad man skulle kunna skapa med dem. Tänk bara vad den här datorn kan åstadkomma, eller hur det skulle kännas att skriva med det här tangentbordet eller den här reservoarpennan.

Varje kamera har sin egen förespråkare. Jag valde TLR för att efterlikna Inta Ruka. Jag valde Leica för att efterlikna Cartier-Bresson. Det började med att jag älskade deras bilder. Motiven, kontrasterna, händelserna i Cartier-Bressons bilder, och ljuset i Rukas inomhusporträtt. Fast jag tyckte att lite av det jag kände var potentialen i de kameror de använde.

Jag är alltid jag

Att tro att Inta Rukas kamera skulle göra mig till en bättre fotograf är lite som att tro att Picassos pensel skulle göra mig till en bättre målare. Det spelar ingen roll, en pensel gör mig inte till Vermeer, en kamera gör mig inte till Cartier-Bresson.

Å andra sidan fick det mig att prova dessa kameror. Det jag jagar efter är mitt eget sätt att se: jag måste finna mitt öga. Först därefter kan jag bestämma mig för vilken kamera som passar mig bäst. Man kan alltid sälja kamerorna vidare när man är klar med dem. Att prova ut en kamera som fungerar bra för mig och min stil är lite som att prova ut ett par glasögon. Jag behöver verkligen hitta helt rätt.

Det som gör mig till mig själv är behovet att skapa, och det bästa jag gör är förmodligen inte mina bilder, eller min musik. Förmodligen är jag bättre på att skriva än jag är på allt annat. Men att skriva är inte tillräckligt roligt, kräver alldeles för lite spännande prylar, och dessutom är jag alldeles för lat.