Den här bilden är tagen i Långvind Hälsingland i mitten av mars. Vid ungefär den här tiden började jag släppa mitt krampaktiga tag om ljusmätaren. Jag började se ljuset sådant som det var. Kanske inte bara en viss styrka, som mätaren säger, utan även någon slags kvalitet.

Hur gör man bra bilder av snö i hårt solljus? Man slappnar bara av, och känner efter hur ljuset känns. Snö är vit, men den ska ha struktur. Solljuset är vitt. Man måste bromsa någonstans, men snön ska lysa. Att bara lyda en mätare för reflekterande ljus ger grå snö, en underexponering, en mätare för infallande ljus kan bli lite överväldigad och därmed ge mig en underexponering också. Så det gäller att elda på, och bromsa bara exakt så mycket så att jag får struktur över isen, snön och himlen.

Filmen är inte en variabel, den är konstant, det går att lära sig. Här är det Tri-X, som oftast. Nästan lite för snabb för att skogen ska hinna med i exponeringen. Snart är det dags att byta till något långsammare utomhus. Något mindre grynigt.

Jag börjar fundera över vad som finns i skuggorna? De tunna bitarna av negativet blir till svärta under förstoringsapparaten, i skannern blir de till brus. De tätaste bitarna av negativet, som skall bli till vitt i fotografiet, blir grynigt när det digitaliseras. Jag längtar in i mörkrummet igen, jag vill se mer av mina bilder, titta djupare in i skuggor och högdagrar.