Det finns en sak som jag verkligen inte tycker om när det gäller att göra bilder, och det är stora, jämna fält där nyansen sakta blir mörkare och mörkare. Jobbar jag digitalt är det där risken finns för moiré, att det blir hackiga gränser istället för en jämn övergång. Och jobbar jag analogt så är det här som dammkornen blir tydligast, och det är här det är svårast att skyla över eländet. Man får lägga mycket tid på att fylla i prickar och maskar. Det är himlens tribut: vill man visa den får man jobba hårt i retuscheringen. Dammfritt i mörkrummet så klart, men det finns alltid något att fylla i.

Tanken var först att jag skulle testa lite olika filter. Jag ville se om en helt jämn himmel gör någon större skillnad mellan gult, orange och rött filter. Svaret kom att bli nej, möjligen för att jag tänkte fel. Mitt första misstag var att glömma ljusmätaren, men vadå: klart solljus. F/16 vid 1/125-dels sekund med Kodak Plus-X, inga bekymmer. Det var sen när jag räknade bort filterfaktorn som jag tänkte fel. Om jag räknar av den exakt blir himlen exakt lika mörk på alla negativen. Möjligen att den tunnades ut lite med rödfiltret, men det var verkligen inte mycket. Sen var ju kyrkan tak grått, häckarna var gråa, stenmurarna var gråa och ja, bilden var liksom svartvit till att börja med. Så någon stor skillnad mellan filtren var det inte. Jag tror att det här är bilden med orange filter.

Väl hemma framkallade jag i Rodinal (1:100), stående i en timme. Det utjämnar, så möjligen försvann mer av skillnaden mellan filtren i framkallningen, men jag lyckades å andra sidan behålla struktur i den vita väggen som är vänd rakt in i solen. Sen var det bara att välja ut den bästa himlen… Och det var ingen skillnad alls på ljusbordet. Den största skillnaden visade sig ligga i prickarna, dammet som hade funnits på negativet i exponeringsögonblicket. Oavsett vilket filter jag använt var exponeringen densamma på alla tre negativen och resultatet var så snarlikt att det var skrattretande. Jag har aldrig haft så jämna negativ, och här försökte jag variera mig.

När jag gjorde förstoringen kunde jag ändå bestämma exakt hur mycket jag ville bränna in himlen. Jag hade en vinjettering uppe till vänster och försökte balansera den till höger. På det här negativet hade jag fått en rand av kemin, som jag ändå ville dölja. Så till syvende och sist var det ändå ett pappersark som bestämde hur himlen skulle se ut, inte filtren.