Inom analogt färgfoto har vi två huvudspår att följa. Antingen negativ färgfilm eller diafilm. Den negativa filmen resulterar efter framkallning i ett negativ, där färgerna är inverterade, medan diabilden är positiv och alltså kan betraktas direkt på filmen. Bilden här ovan är gjord på diafilm, AgfaPhoto Precisa CT100. En underbar film för dagsljus, möjligen en smula rödkänslig, men inte allvarligt.

Många associerar diabilder med timslånga förevisningar av semesterbilder med projektor mot en vit duk hemma hos goda vänner. Det är inte alltid roliga associationer. Men idag när vi skannar våra analoga fotografier tycker jag att dia borde få en renässans. Den är nämligen väldigt generös med färgerna.

Färgmättnad

Kodak Ektar 100, uniformerna blir ljusblå.

Kodak Ektar 100, uniformerna blir ljusblå.

Olika film tolkar färger olika. Låt mig visa två bilder (klicka på dem för att förstora). De är tagna vid samma tillfälle, men med två olika kameror med olika film. Hela musikkåren bär naturligtvis samma uniform, men filmerna tolkar blått på olika vis. Jag valde Kodak Ektar just för att jag upplever att den ger mer färgmättnad än andra filmer, som till exempel Kodak Portra. Men den är inte i närheten av diafilmen på just blått.

AgfaPhoto CT100 Precisa, färgerna känns närmare verkligheten.

AgfaPhoto CT100 Precisa, färgerna känns närmare verkligheten.

Diafilmen ger otroliga färger! Risken med hög färgmättnad är att ansikten, ljusa hudtoner, kan bli lite väl intensiva, men den här filmen är snällare än till exempel Fuji Velvia. Samtidigt är det ändå mycket rött i axelprydnaderna. När jag använder den inomhus kan jag använda ett filter för att korrigera färgbalansen.

Omfång

Negativ färgfilm kan man handskas med ungefär som negativ svartvit film. Den tål lite stryk, så överexponera den gärna. Och allra helst, om du framkallar din egen färgfilm eller är tummis med ditt färglabb, så ska du exponera efter skuggorna och framkalla efter högdagrarna. Det finns utrymme för att pressa den, och att dra den. Och precis som när du använder svartvit film så säljer du lite kvalitet när du gör det. Plusframkallning resulterar i mer korn och ökad kontrast, och minusframkallning resulterar i minskad kontrast men oftast mindre korniga bilder också.

Diafilmen kräver lite mer av fotografen. Det finns inte så mycket utrymme att exponera på, och inte så stor möjlighet att pressa- eller dra filmen. Jag räknar med att kunna använda sju- åtta zoner när jag fotograferar på negativ film, men på dia får jag bara in omkring fem. Alltså kan jag inte mäta efter skuggorna och framkalla efter högdagrarna (jag framkallar inte dia själv ännu), utan jag måste hitta en balans kring den femte zonen. Annars blir skuggorna svarta, och högdagrarna vita. Det är inte enkelt att fota dia när motivet har stor kontrast, men det är en skön bekräftelse när man lyckas.

Utgången film

Jag gjorde också bilder på Ektachrome, ännu en diafilm, men den var utgången sedan 1999. Den hade tappat en del av sin känslighet och blev underexponerad. Jag fick också en lila överton till alla bilder som jag förvisso kan kompensera för, allrahelst digitalt, men det blev helt enkelt inte så lyckade bilder på den rullen. Jag ska visa färsk Ektachrome någon gång, för det är en fantastik film det också.