Gamla kameror, gamla objektiv. Och ständigt samma gamla problem. Fotograferingen jag ägnar mig åt skiljer sig inte mycket från den som skedde i slutet av femtiotalet. Den här kameran byggdes 1957, objektivet -58. Filmen (Tri-X) fanns redan, även om den var annorlunda. Det var annat plastmaterial, och förmodligen så var det skillnad på emulsionen också.

Problemen jag brottas med är desamma som man brottades med då. Istället för att bekymra mig om hur brusig den digitala bilden blir när jag drar upp ISO-inställningen till 6400 så har jag redan bestämt mig för vilken film jag ska använda. När skymningen faller kommer jag slutligen ner till min gräns f/2 och en slutare kring 1/15 eller kanske rent av 1/8. Ganska snart är ljuset så lågt att jag inte kan göra bilder längre.

Här är jag på tröskeln till min fotografiska natt. Ljuset från skyltfönstret lyser upp gatumusikanten som sitter på Västerlånggatan helt nära Mynttorget. Jag håller så stadigt jag kan. Skärpedjupet är kort. Jag samlar upp den sista gnuttan ljus innan jag måste ge mig hem, innan det är meningslöst att försöka göra bilder.

Känslan är som obesvarad kärlek. Jag längtar efter att fota, men jag får inte mer ljus. Mina älskade stad är vaken, men jag är på väg hem, inte försmådd, utan helt ignorerad. Mitt varande spelar ingen som helst roll när klockan vrider sig.