Det är lite lustigt detta med vad vi blir vana vid. Som att bilder publiceras omedelbart till exempel. Det känns lite senfärdigt att publicera en bild från april i juni. Hade jag bara fotat digitalt hade jag haft bilden ute på Instagram samma kväll. Men så har jag också för vana att lägga upp en bra bild på lördagarna, en bild som inte särskilt illustrerar någon teknisk fråga eller artikel. Jag spar på mitt material en smula.

Här en bild som jag tog en afton under körsbärens blomningstid. Ett särskilt hätskt parti schack har engagerat publiken. Det var mycket folk i Kungsträdgården de dagar då vintern släppte på sitt grepp. Solen står lågt i väster och lyser upp de rosa blommorna. Jag bländar ner och låter solstrålarna slå in i objektivet, förhoppningen är att jag skall få solringar mot de olika linsgrupperna. Jag vågar därför att den svartvita filmen har så pass stor latitud. Men jag vet inte om jag lyckats förrän jag framkallat filmen.

Svartvitt känns som hemma

Jag har suttit och jämfört olika färgfilm i jakt på en bra film att göra semesterbilderna på. Mer om det senare. Min främsta upptäckt den sista tiden är att jag är mycket, mycket bättre på svartvitt. Jag har en fingertoppskänsla för det som jag inte har för färg. Och som jag skrivit tidigare så tycker jag dessutom det kan vara svårt att få färger att harmonisera genom hela bilden.

En annan insikt jag gör när jag sitter och jobbar med mina negativ är att jag längtar tillbaks in i mörkrummet. Varken svärta eller vita blir rent och snyggt när jag jobbar med skannat material. Min första gissning är alltid att det rör sig om användarfel, men jag får inte till det. Förmodligen är det så att den främsta anledningen till att jag är så mycket bättre med analoga bilder är att jag är så enastående kass på digitala. Jag vet i alla fall hur jag skall få till det på fotopapper, och sedan kanske jag skall skanna de färdiga bilderna istället? Det är dags att prova den tesen ordentligt.