För andra året i rad deltar jag inte i firandena kring nationaldagen här i Stockholm. I alla fall inte i någon officiell roll som musiker i högvakten. Förra året missade jag det hela nästan totalt, då jag var sjukskriven. I år är jag föräldraledig. Jag hoppas få möjlighet att lufta Hasselbladaren lite, och göra ordentliga bilder på några nyckelstationer under dagen. Salutskjutningen har jag nog aldrig sett i levandes livet, så den är jag lite nyfiken på.

Det känns lite underligt, men jag har på allvar börjat fundera över jobbet igen. Längst inne längtar jag tillbaka. Att få spela tillsammans med mina kollegor, att få uppträda igen. Och så hästarna. Ja, det är faktiskt riktigt härligt med hästarna. Det ska bli gött att börja rida regelbundet igen. Mitt jobb är ganska speciellt, och väldigt omväxlande.

Hur ska det då bli med fotograferandet och bloggandet när jag börjar jobba igen? Jag lär inte direkt få mer tid än jag har idag. Fast jag lär inte få mindre tid heller. Jag bloggar när alla andra sover, även om jag publicerar dagtid. Och fotograferandet gör jag ju i förbifarten… Ungefär. Jag kommer att resa till platser jag inte besöker privat och det innebär oftast lite nya fototillfällen. Verksamheten på jobbet är ju spännande att vissa upp, så när det är lämpligt så gör jag som jag gör annars; jag dokumenterar min vardag.

Så idag på nationaldagen ska jag känna in lite extra vad mitt jobb innebär för den som betraktar Livgardets Dragonmusikkår från utsidan. Det är nog sista chansen att se nationaldagens högvaktsparad på ett tag, och att få fira med folkvimlet på stan. Så jag ska försöka se det hela med allmänhetens ögon, och oroa mig lite för allt det som sker bakom kulisserna och som jag antagligen kommer att delta i nästa år.