Under några veckor har jag fotat mycket färg, och jag konstaterade ganska snart att det var svårt. Ibland har jag tittat på resultatet av mina ansträngningar och funderat på om jag över huvud taget kan fotografera alls? Jag vet inte hur stor del av problemet som ligger i digitaliseringen? Kanske kan jag skanna bättre än jag gör nu? Jag får inte alls de resultat jag förväntar mig.

Jag har också förstått att det finns helt andra kvalitetsskillnader mellan olika färgfilmer. De svartvita filmerna kan vara olika känsliga för olika färger, men det är ytterst marginellt i så fall. Färgfilmer kan förvränga resultatet högst avsevärt. Verkligheten må vara i färg, men att avbilda den med sanning tarvar en svartvit tolkning.

Ibland har jag fotat svartvitt och färg samtidigt, med två olika kameror eller två olika filmmagasin, och vid nästan alla dessa tillfällen har de svartvita bilderna blivit mycket bättre än färgbilderna. Inte minst så är det enklare att komponera med enbart gråskalan som måttstock. Därför känner jag mer och mer att svartvita bilder är min tolkning av vad fotografi bör vara. Foto är inte en exakt avbildning, och jag känner att det är bra att fjärma sig ytterligare från verkligheten genom att inte försöka bära med sig färgerna.

Jag har ett val att träffa. Antingen så fortsätter jag fånga på färgfilm, men då vill jag också börja förstora i färg, något som jag endast med mycket stor svårighet kan uppnå i mitt nuvarande – primitiva – mörkrum. Eller så begränsar jag mitt analoga fotograferande så att det bara omfattar svartvita filmer. Begränsningar är bra för det konstnärliga uttrycket, det har jag märkt förr.

Färger kan inte fångas så enkelt på film som de kan med digitala sensorer, så mörkrumsarbetet blir många gånger svårare än det blir med svartvita bilder. Ska jag fotografera färg ska jag helt enkelt fotografera digitalt. Mitt mål är fortfarande de färdiga förstoringarna, och färgförstoringar kan jag enklast skapa med digitala färgbilder.