När jag började fundera över det digitala fotograferandets fördelar tänkte jag mig först och främst att jag skulle återgå till att använda min Canon EOS 5D MkII, en rätt klumpig maskin, och jag bävade lite inför det steget. Men att få bort några flaskhalsar ur bildbehandlingsprocessen vore inte så dumt. Det största problemet var att jag inte har så många objektiv till mitt EOS-system. Jag är nöjd med de jag har, de räcker långt, men jag har vant mig vid att jobba med fler brännvidder till mina analoga kameror. Så varför inte försöka att använda dessa objektiv även på en digital kamera?

På bilden ovan ser du några fasta Canon-objektiv. Det här är ganska gamla prylar, och de har varit ganska billiga att köpa in, men det är ändå fantastiska objektiv. Dessvärre fungerar de bara med FD-fattning, och det går inte att använda dem på en Canon EOS.

Spegellöst är en lösning

Något spännande som har hänt de senaste åren är att spegellösa kameror har fått fullformatssensorer. En spegellös kamera behöver inte lämna plats för spegeln som faller ner framför filmplanet i en vanlig systemkamera. Därför är kamerans kropp ganska platt, och då finns det plats att sätta en adapter mellan kamerahus och objektiv.

Frankencamera

En spegellös digitalkamera med adapter och ett gammalt Leitz-objektiv.

För mig innebär det i första hand att jag kan använda mina gamla objektiv med en helt ny kamera. Därmed kunde jag på ett vettigt sätt ta steget tillbaks till digitalt igen. De nyare kamerorna är tillräckligt smidiga, och med en eller två adaptrar så eliminerar jag behovet av att köpa nya gluggar.

Det som verkar sätta störst prägel på bilderna jag gör är filmen. Näst därefter kommer objektiven. Med en spegellös kamera kan jag hoppa över stegen film, framkallning och skanning. Samtidigt kan jag använda de objektiv jag redan har. Möjligen skulle jag sedan kunna härma film med några filter i den digitala processen, men jag är tveksam till det. Digitalt fotograferande gör det enklare för mig att publicera bilder på nätet. Jag kan också vara en smula mer spontan och trycka av kameran lite oftare än jag tenderar att göra när jag skjuter film.

Vad blir annorlunda?

Vi som har kvar våra gamla objektiv sedan tidigare kommer att känna igen oss i att fokusera helt manuellt. Det finns adaptrar som erbjuder autozoom, men de är dyra, och relativ ovanliga.

Min Sony A7II erbjuder två inbyggda funktioner som hjälper mig att fokusera snabbt eller noggrant. Det är möjligen inte lika effektivt som en faktisk autozoom, men med tanke på att kameran egentligen inte har någon mattskiva så blir det nödvändigt att ta hjälp av elektroniken.

Focus peaking hjälper mig att sätta fokus snabbt och enkelt. I den elektroniska sökaren eller på skärmen får jag färgade konturer kring områden med skarpa linjer och kontraster, områden som kameran uppfattar som “i fokus”. Det stämmer oftast och fungerar utmärkt i de flesta situationer.

Om jag vill vara mer noggrann kan jag förstora en del av bilden. Man gör helt enkelt ett utsnitt ur den elektroniska sökarbilden. Riktigt effektivt, som en kraftig lupp direkt på en mattskiva. Med en skapligt stadig hand kan jag sätta fokus exakt på den punkt jag är ute efter, som till exempel ett öga när jag gör porträtt.

Autofokus är för töntar

Depth of field

Kort skärpedjup. En lite större utmaning när man fokuserar för hand.

Autofokus är en fantastisk funktion, men det är mest en vanesak att sluta använda den för mycket. Autofokus kan i vissa situationer vara en belastning. Till exempel kan du av misstag råka sätta fokus på en nästipp istället för direkt på ett öga. Ingen stor grej om du ställt bländaren vid 5,6 men desto värre om du öppnat bländaren till 1,4. Om jag verkligen är noga med var jag sätter fokus så använder jag aldrig autofokus, ens om jag har det tillgängligt. Manuellt fokus rör sig lugnare, och jag tycker det känns bättre när jag själv har kontrollen.

Sen är manuellt fokus på ett gammalt objektiv något helt annat än vad det har kommit att bli på ett senare objektiv. Byggkvalitén är generellt sätt högre på äldre kameradelar. På mina nya Canon-objektiv kan jag exempelvis dra fokusringen steglöst bakåt och framåt, hur långt som helst! Det finns ingen direkt mekanisk koppling mellan vredet och objektivets trumma! På ett äldre objektiv tar fokusvredet stopp vid närpunkten respektive oändligheten. Och däremellan så känner du tydligt hur du för linserna framåt och bakåt i deras trumma. Det gör processen taktil, påtaglig, och förr eller senare lär man sig förhållandet mellan hand och öga. Vid det laget är man bättre på att sätta fokus än vad någon automatik någonsin kan bli.