Det kan hända när man skaffar en massa olika kameror att var och en är lite bättre på olika saker. Det kan leda till att man funderar för mycket över vilken kamera som fungerar till dagens uppdrag. Det kan rent av leda till handlingsförlamning när man närmar sig själva bilden. Jag har missat en och annan bild för att jag ville byta objektiv, eller för att jag inte riktigt hade förberett mig rätt.

Plötsligt uppstod problemet att jag oftast hade med mer än jag behövde. Dumt, men det var väldigt svårt att banta väskan. Den radikala förändringen kom när jag prioriterade bättre kameror över billiga kameror. När jag bestämde mig för att sluta kompromissa, och hellre ha en suverän kamera än fem utmärkta.

Tankeprocessen, tre kameror

Canon F1

Canon F1

Canon F1 är en perfekt kamera. Möjligen är den en aning tung? Nåja, den är fortfarande lättare än en digital “fullformatare”. Jag gillar verkligen min Canon F1, den är kärnan i ett komplett system som jag gärna tar med mig när jag skall göra lite seriösare fotografering och behöver mycket prylar. Den tar heller aldrig över och försöker bestämma exponeringen åt mig, mätaren ger bara ett artigt förslag och låter mig tänka själv. Objektiven som hör till, Canons FD-serie, är fantastiska.

Den är bara inte särskilt smidig. När jag började använda Leica IIIf och M3 hade jag plötsligt en helt annan lösning i min hand. Jag kunde ha med mig två laddade kameror i samma väska som tidigare innehöll bara innehöll en. Utrustningen blev mycket mindre, framför allt objektiven. Jag kunde rent av kryssa runt i minglet med bara en liten kamera i handen. Och ändå få utmärkt kvalitet.

En nackdel med dessa mätsökarkameror är att jag inte ser genom objektivet, men det kan jag tydligen leva med. Det största handikappet är att jag måste mäta för hand, även om jag faktiskt börjar komma dithän att jag kan gissa på förhand vad mätaren kommer att säga. Bilderna på de allra första rullarna blev utmärkta, och jag hade liksom inget att klaga på.

Resultatet

Den sista kameran i ledet blev en Leica M6. Den fungerar exakt som en M3, fast den har en inbyggd mätare. Den klarar till och med TTL om jag vill blixtra lite. Och jag törs säga att den är sist därför att det är den sista mekaniska Leican. M7 är elektronisk, och de mekaniska Leicor som kommit därefter är leksaker för samlare.

En lättare kamera följer med oftare, och man orkar gå längre. Leica M6 har allt jag vill ha, förutom att jag inte ser genom objektivet. Jag tillstår gärna att Leica M3 har en bättre sökare, men den saknar inbyggd mätare. Om man använder Leicametern, vilket är snabbt, smidigt, och intuitivt, så kräver den ändå att du tar bort kameran från ögat för en sekund. Och mätaren gör det smidiga kamerahuset oväntat klumpig.

Leica M6 gör exakt som jag säger, även om den kan komma med artiga förslag. Jag behöver aldrig ta ögat från sökaren när jag ställer exponeringen, och sökaren blir inte svart under det avgörande ögonblicket.