Mornarna har blivit min tid, på sätt och vis. Inte så att jag har särskilt lätt för att kliva upp och komma igång, verkligen inte. Utan för att jag verkligen lyckas uträtta något om jag stiger upp tidigare än vad jag egentligen vill.

Det är om mornarna jag har ro att skriva, och om mornarna har jag ännu inte blivit stressad över att dagen bara går. Innan frun och sonen har stigit upp är det ganska lugnt här hemma, och det finns inget som distraherar.

Det är också om mornarna som man kan fånga magin i naturen. Solens stråkar i spindelnäten. Daggen, dimman och det matta grå ljuset. Jag hatar att stiga upp tidigt, men jag älskar att jobba om mornarna.