När jag nu börjat fotografera lite mer digitalt igen så jobbar jag plötsligt mer med färgen igen. Jag försöker att utforska förhållandet mellan färgen och gråskalan. Rött och grönt, blått och gult. Allt kan göras till samma nyans av grått. Men ändå är det mycket svårt att göra en bild där man helt tappar koncepten. Hjärnan sätter inte bara ihop vad bilden föreställer, den ger också de olika nyanserna rätt toner av färg på ett ungefär.

På sista tiden har jag läst en och annan artikel om när man skall göra om sina bilder till svarvitt, vilka motiv som passar för det och en massa liknande dravel. När man har Tri-X i kameran så är man redan långt förbi det resonemanget. Men det är klart, om man fotograferar utomhus, och har en bild där det finns många detaljer, då kan svartvitt vara svårt. Grönt, brunt och grått flyter gärna ihop när allt blir grått, och grått är faktiskt ganska vanligt i naturen.

Det är något att ta hänsyn till, jag vill alltid göra bästa tänkbara bild av varje motiv, men jag vill inte att det ska bli till en begränsande tanke. Dagens bild är från Musikschau der Nationen i Bremen i januari 2015. Det är egentligen ett sammelsurium av färger, snurrande ljusfläckar från discokulor, glänsande instrument och välvårdade uniformer. Men ändå så saknar jag inte färgen.

Av de tiotusentals människor som såg föreställningarna var jag förmodligen den ende som fotograferade med svartvit film. Min utmaning var att hinna kompensera för ljuset som snabbt kunde bli starkare eller svagare, men färgbalansen var aldrig ett bekymmer. Det som emellanåt kanske inte harmoniserade mellan ljussättning och uniformernas färger nivellerades totalt på mina negativ. Jag kände att jag hade lättare att göra bra bilder än vad vissa fotografer runt omkring mig hade. Färgen är ett element till att ta hänsyn till, en faktor att kompensera för.