I går morse steg min hustru ut från sovrummet gråtande. Hon hade sett bilder på en treårig pojke som legat död på en strand i Turkiet. Under dagen följde flera delningar av den och några bilder till på Facebook och Twitter, och såklart en debatt om huruvida det egentligen var okej att visa dessa bilder. Kränkte man inte pojken, eller hans far?

Därför publicerar jag det allra första inlägget utan bild på den här bloggen, trots att jag faktiskt bryter ett löfte när jag gör det. Bilder kan på ett mycket kraftfullt sätt ändra människors uppfattning om svåra frågor, men i dagens medielandskap så slår dessa bilder ytterst orättvist.  Jag vet att liknande bilder har funnits tidigare, döda människor har flutit upp på Medelhavets stränder i hundra- och tusental de senaste åren. Nu föll flera saker på plats samtidigt och den här bilden, med dess stämning och närhet, fick fäste och spreds viralt. Det är många faktorer som avgör en bilds styrka. Det jag känner är att vi borde löst alla dessa konflikter innan bilderna kom till. Debatten om vilka bilder man får visa eller ej är i allra högsta grad sekundär.

Jag kommer att tänka på bilden av Phan Th? Kim Phúc från 1972. Jag vet inte om bilderna från en sandstrand nära Bodrum kommer att få samma ikoniska status? Kim Út, som gjorde bilden av den napalmskadade flickan 1972 är den ende vietnamesiske fotograf som finns upptecknad på svenska Wikipedia, han fick Pulitzer-priset för sin bild. I en tid långt innan sociala medier, men då kameror var viktiga verktyg i debatten blev den bilden sprängstoff. The Napalm Girl visade effekten av napalm för allmänheten, och stärkte fredsrörelsen under Vietnamkriget.

Bilderna sätter inte ord på de svåra frågorna, de tystar ord. Tomt tal, tomma dokument, och tom rättvisa. Det är barn som lider. Det är barn som dör. De flesta av oss är föräldrar, eller kommer att bli det, och ändå kan vi höja vapen mot varandra. Vi kan slåss om land, kultur, tro eller resurser. Och jag känner det också ibland. Jag vill höja vapen för att stoppa dem  som spränger tempel, världsarv, och som bränner böcker. Som driver andra på flykt. Men det gör mig bara lika dålig, det är ett uttryck för min frustration över en situation som inte har någon lösning.

Jag hoppas att vi går framåt. För det är det enda håll en utveckling kan gå. Någon gång måste utrymmet för dem som strider minskas. Någon gång måste slakten upphöra. Förtryckets tid måste någon gång ta slut. Det är vår enda chans, annars är vi snart nog flyktingar var och en av oss. Vi har sett hur det kan drabba länder nära oss, och att det kan drabba dem plötsligt. Jag tror att det är högmod att förutsätta att något liknande aldrig skulle kunna ske här.