I rosengården sticker opportunisterna ut. De som vågar sätta en blomning till, fastän hösten egentligen är här. Ibland känner jag mig gammal, men ändå drömmer jag fortfarande. Mina drömmar stretar sig igenom genom tjälen av jobb och stress, genom förnan av gamla vissnade planer för att täckas av tidsbristens frost. Och ändå blommar de ibland.

En av mina drömmar har plötsligt visat knoppar. Ännu en av dessa omöjliga, galna drömmar som inte kan hinna nå en blomning. Ändå spirar den. Och jag vårdar. Konstnären i mig är också en opportunist, och kan tro på de här förutsätt­ningarna. Nu kan jag bara hoppas att jag hinner nå en blomning till innan vintern är här.

Förgängligheten undgår vi inte. Den tar oss alla. Men vi kan be för en blomning till, ännu ett lyckat verk, ett projekt i hamn. Bara ett till.