Det är viktigt att få betalt, annars dör till och med vi kulturarbetare ut. Alldeles för många av oss jobbar ihjäl sig med de projekt som ligger oss närmast hjärtat och tar alldeles för lite hänsyn att man faktiskt måste kunna leva av det vi skapar.

Jag hyser en stor beundran för företagsamhet. I Sverige är det relativt enkelt att dra igång ett företag inom vad det vara månde, men det är som vanligt svårt att faktiskt få betalt. Därför vill jag nicka med med en hand på hattbrättet mot Pop-Up-Operan som faktiskt gått in med detta för ögonen redan när man börjat sitt arbete.

Garageoperan

Pop-up-Operan samlades kring ett projekt där man ville göra en säljbar produkt av opera, i stället för att sätta upp tre eller fyra timmars föreställning med en ensemble om fyrtio personer marknadsförde man en ensemble om 5 personer, som i mångt och mycket också utgör produktionsgruppen, och så skalade man ner formatet till omkring 90 minuter. Det är ärligt talat ungefär vad en modern publik klarar av.

I nomineringen till Årets Formförnyare vid scengalan igår kväll kunde man läsa följande:

Pop Up-Operan gör operakonsten spännande för en ny generation. Det här är opera för en publik som istället för svulstig flärd vill ha industrilokaler, cool råhet, stora känslor och vibrerande intimitet. Pop Up-Operan förnyar vad opera är och var den kan spelas.

Karin Fjellander, tongivande i Pop-Up-Operan och avbildad som Medea här ovan, utsågs till årets kulturstipendiat i Gislaveds kommun. Projektet Pop-Up-Operan i sin tur fick IRIS-stipendiet i våras. Så det är fler än jag som tycker att detta är ett projekt som skall uppmärksammas. För egen del kan jag inte bidra med mycket mer än mina lyckönskningar och en förhoppning att jag får möjlighet att se Pop-Up-Operan någon gång i närtid.