När jag skaffade en storformatskamera följde det med en väldig massa film till den. Kodak Plus-X med utgångsdatum i oktober 1997. Jag har använt nästan uteslutande den filmen till storformatsfotografering sedan dess, och jag tror att jag har film kvar så att jag klarar mig ett år till ungefär. Och trots att den är 20 år gammal så blir det utomordentligt bra bilder på den.

Datumet som är satt som sista-datum är väldigt återhållsamt. Tillverkaren vill vara säker på att filmen ska ge bra resultat även om återförsäljaren lagrat den dåligt. Det är heller inte helt dåligt för filmtillverkaren om användaren inte törs använda en film med utgånget datum utan istället går och köper en färskare rulle. Därför kan man ta datumet på förpackningen med en stor nypa salt. Om filmen inte utsatts för dålig lagring så går det förmodligen utmärkt att använda den flera år efter att den “gått ut” utan att man ska märka någon större skillnad. Och med det menar jag naturligtvis för normal användning. Om du gör något tekniskt krävande, eller där det är mycket viktigt att upplösning och exponering blir utmärkta då ska du naturligtvis använda färsk film.

Det jag faktiskt har märkt är att det är mer bråttom att framkalla filmen efter exponeringen. I och med exponeringen så sker en fysikalisk förändring av silverhalid-kristallerna som gör filmen mer instabil. Instabiliteten verkar vara större när filmen är gammal. Därför är det mer bråttom att framkalla utgången film.

För färgfilm gäller andra regler. Jag har testat utgången färgfilm, och inte alls lyckats något vidare. Färgerna blir bleka och det är absolut inget man skall använda på allvar. Om man vill ha en slumpartad effekt, eller testa kors-process (att framkalla dia som negativ film eller vice versa) så är utgången färgfilm precis det som skall användas.

I frysen står tiden stilla

Det mest avgörande för om film skall vara användbart eller ej är förvaringen. Torrt och svalt (och mörkt) skall den stå. Om du vet att den blir liggande länge är det en god idé att lägga den i frysen. Jag rekommenderar en förslutningsbar plastpåse om, så att inte fukt skall tränga in. Film som förvarats i frysen verkar klara sig nästan hur länge som helst.

Snåltesta ISO-värdet

Jag har på vissa håll fått förslaget att överexponera svartvit film med ett EV-steg för varje årtionde som filmen har legat. Jag har alltid haft lite svårt för husmorstips, så jag har designat ett enkelt test. Om du har fått tag i en större laddning från samma tillverkare och samma tid så kan det löna sig att slänga bort en rulle på tester. Och om det dessutom är storformatsfilm så kan det alltid vara värt att kasta bort ett ark på att genomföra följande enkla test.

Varje bländarsteg är en fördubbling av ljusmängden, det vet vi, så vi kan enkelt ta reda på skillnaden mellan tre bländarsteg. Se ut en statisk scen med jämt ljus och skapligt mycket detaljer. Använd stativ! Mät upp en normal exponering vid filmens nominella värde (ISO som står på paketet). Öppna mörkplåten en tredjedel av vägen och exponera två gånger. Öppna sedan till två tredjedelar och exponera en gång. Öppna slutligen helt och exponera en sista gång. Alla fyra exponeringar skall vara med samma bländare, och på samma slutartid.

Nu har negativet tre områden. Den minst exponerade är exponerad enligt det värde som gällde när filmen var ny, området i mitten har fått dubbelt så mycket ljus (EV +1) och i andra änden av negativet har filmen fått fyra gånger så mycket ljus (EV +2) Framkalla normalt. Granska resultatet noga, om du har en densitometer så är det ett utmärkt läge att använda den.