Ett vanligt misstag när man börjar fotografera analogt är att man glömmer att ställa in rätt ISO på sin ljusmätare. Senare kameror, från nittiotalet ungefär, läser av en kod på filmkasetten. Äldre kameror gör inte det, och inte alla filmburkar är kodade. Därför ska man ta som vana att kontrollera ISO-inställningen innan man börjar göra bilder.

I Rom begick jag det här nybörjarmisstaget. Jag hade först Tri-X i min Leica M3, men när jag bytte till T-Max 100 blev ISO-ratten på min mätare kvar på 400. Lite pinsamt, men inget oåterkalleligt misstag, som bilden ovan visar.

När jag insåg hur det var fatt hade jag redan gjort ett tiotal exponeringar. Vad göra? Första tanken var att strunta i de första bilderna, ställa om mätaren och börja om. Med lite tur skulle en eller annan bild rent av kunna bli användbar? Resten av bilderna skulle i alla fall fungera utmärkt. Eller så skulle jag låta lagt kort ligga och pressa filmen två steg. Det var ändå T-Max, den kan pressas ordentligt. Nackdelen var att vi befann oss i Rom i juni. Det var kontrastrika omgivningar och hårda skuggor. Inte idealiskt för att pressa filmen.

Jag bestämde mig i alla fall för att fortsätta använda samma inställning för hela rullen. Samtidigt beslutade jag exakt hur jag skulle göra framkallningen sedan. Resten av bilderna togs alltså med hela processen klar. Jag valde motiv med så låg kontrast som möjligt, och var särskilt noga med att inte ha med för mycket högdagrar.

Framkallningen

Jag framkallade med bästa möjliga förutsättningar och jag var mycket noga med temperaturen. När jag pressar filmen två steg ska jag förlänga framkallningstiden enligt en viss formel. Fast när man pressar filmen så ökar kontrasten, och bilderna var kontrastrika till att börja med.

Alltså agiterade jag filmen betydligt mindre än vanligt. Det tog ner kontrasterna, och möjligen också kornet. När jag pressar filmen är jag helt inställd på att jag kommer att få en grynigare bild än om jag använder filmen vid dess nominella ISO-värde. Det ger en mer analog känsla, men olika korn är olika. Kornen i T-Max känns en smula kantiga – vassa – medan kornet i Tri-X är rundare och mjukare på något vis. Det här är saker som spelar roll rätt fort när det gäller att förstora småbildsnegativ.

Negativen som framträdde såg väldigt normala ut. Vissa var rent av lite sotiga. De tomma skuggor som jag förväntade mig uteblev nästan helt. Särskilt glad blev jag åt ett negativ på en marmorelefant. Det trodde jag verkligen inte att jag skulle lyckas rädda, men även det är användbart. Nu är just det inte någon höjdarbild, men framkallningen lyckades. Mina semesterbilder kunde räddas och ett gatuporträtt som jag redan publicerat här kommer från samma rulle.

Jag lärde mig två saker med det här misstaget. Dels ska man försöka hålla koll, det är det enklaste sättet att lyckas, men även felexponerad film kan räddas om man agerar med lite lugn och självförtroende.