Bilden ovan är gjord av Daniel Berlin. Leica M3, Tri-X.

Alla äger en kamera idag, men jag vill ju verkligen inte påstå att alla är fotografer. Jag har till och med svårt att kalla mig själv för fotograf. Jag har ingen formell utbildning, ingen yrkeserfarenhet, och jag tar inte betalt för att göra bilder. Ändå blir jag kallad fotograf allt oftare. Och det enda jag någonsin velat var att lära mig något nytt.

Första gången någon annan kallade mig för fotograf startade det en del nya tankar hos mig. Tankar jag ofta haft i mitt riktiga yrke. Det finns nämligen många som äger instrument utan att direkt vara musiker. Och det värsta är att det finns de som inte ens anar vad som är skillnaden mellan det de gör och vad som krävs av en musiker. Jag förmodar att det är samma sak inom fotograferingen. Jag förmodar faktiskt att jag är en av dessa som gör så gott jag kan, men som egentligen inte har en aning om vad det är jag pysslar med.

Respekt för hantverket

När en syssla har en så pass hög kunskapströskel som både musik och fotografering har så finns det en risk att man inte ens ser över den. Man har ingen direkt uppfattning om vad man inte vet, och vad man skulle behöva lära sig bara för att kunna fortsätta lära sig. Därför är det viktigt att man närmar sig alla hantverk med en hög grad av ödmjukhet, och en stor vilja att lära sig något nytt.

Jag har fotograferat mycket de senaste åren, och jag har skrivit en del om det på den här bloggen. På sätt och vis kan man säga att jag övat på fotografering istället för att öva på trombonen. (Inte sällan på bekostnad av musiken.) Jag har upptäckt att det finns en hel del paralleller i mitt skapande; mellan musiken och bilderna. Det mest uppenbara är att bägge kräver övning, och att både musik och fotografi är hantverk. Dessutom krävs det en hög grad av närvaro i bägge disciplinerna, en djup koncentration.

Berömmelsen

“Hur gör man för att bli upptäckt som fotograf?” En ganska vanlig fråga, men som aldrig kan besvaras. Kanske är det bara att jobba på, och plötsligt är det någon som ber dig att göra bilder av en särskild händelse? Eller så kanske någon upptäcker din hemsida på nätet? Men ärligt talat, jag misstänker att det handlar lika mycket om att ringa rätt personer, försöka få visa sin portfolio och möjligen få till en foto-session med rätt person vid rätt tillfälle. Jag tror inte på en upptäckt som en väg framåt i mitt fotograferande, jag vill bara fundera över nästa bild i lugn och ro, även om det kanske tar mig veckor att hitta den. Jag föredrar min skyddade tillvaro framför ansvaret att leverera rätt bilder vid rätt tillfälle.

Framgången

“Hur kan man livnära sig på sin fotografering?” Ännu en av dessa frågor som man inte kan svara på med ett universellt svar. Jag tror att förmågan att göra bilder är en relativt liten del av det du behöver kunna för att livnära dig som fotograf. Om jag skulle gå från där jag står idag till att försöka leva av mitt fotograferande så skulle jag nog säga att försäljningen är den svåraste nöten att knäcka. Hur lyfter man sig ur sina tvivel, pekar på sina bild och säger “Vad ger du mig för den där?”.

Internet har ändrat alla regler. Vem som helst kan få sina fotografier publicerade. För egen hand, om inte annars. Därför säger jag att lönsamhet faktiskt är en väldigt viktig aspekt av att vara fotograf. Säger jag därmed att framgången kan mätas i pengar? Inte direkt. För mig vore det en framgång att sälja ett vykort för tolv kronor. Inte för att pengarna skulle ändra mitt liv, eller ens mitt fotograferande. Det jag är ute efter är att folk skall välja mina bilder. Det är måttet på framgång för mig, att människor faktiskt väljer mina fotografier ur det massiva utbud som finns idag.