Nu har jag äntligen lyckats omsätta mina recept i nya glasögon, så med dessa på näsan skriver jag nu en sista del i min lilla serie om ögat. Jag har under veckan funderat över hur ögat är uppbyggt, och vad min egen syn betyder för mig. Avslutningsvis vill jag skriva lite om hur en betraktare kommer att se på de bilder vi fotografer skapar.

Vad har vi för nytta av att känna till hur ögat fungerar?

Det finns ett mönster som ögat och hjärnan följer för att utforska ett synfält. Till att börja med måste där finnas något som fångar oss, något som vi kan relatera till, för annars sveper blicken bara vidare. Det är därför vår blick sällan fastnar på själva den tomma väggen mellan en Caravaggio och en Michelangelo när vi besöker Louvren.

Det är hjärnan som sätter ihop alla ledtrådar som ögat samlar ihop, och hjärnan använder sig av väldigt många verktyg för att lyckas med sin uppgift. Erfarenhet är nog den allra största. Jag behöver inte direkt fokusera min blick på ett passerande fordon för att se om det är en Mercedes eller en BMV, det kan hjärnan lösa åt mig med en hastig skymt i mitt perifera seende.

Tre dimensioner

Ögat är inte skapat för att betrakta ett plant fotografi. Vi har två ögon som tillsammans kan ge hjärnan ledtrådar till vilket avstånd vi har till det vi betraktar. Det här måste vi faktiskt också förhålla oss till som fotografer, för dels så bör vi utnyttja hjärnans vilja att tolka bilden tredimensionellt, men samtidigt skall vi vara medvetna om att vi tar över den här funktionen på förhand. Vi väljer vilket avstånd som betraktaren skall förhålla sig till. Alla andra avstånd har vi berövat honom.

Tickor

En bild utan alltför stora kontraster kan upplevas som egendomligt platt.

Det är också möjligt att förvirra betraktaren. Vi skapar djupet i bilden genom att ge betraktaren några ledtrådar. Till exempel verkar hjärnan vilja se ljusare föremål som närmare än mörka. Den förutsätter att föremål som överlappar andra föremål tenderar att ligga närmre, och att linjer utgör grunden för en tolkning av perspektiv.

Här finns alltså möjligheter till förvirring. Om vi till exempel överladdar ett stort foto med detaljer som är jämnt belysta och ligger på ungefär samma avstånd från kameran så kan det bli direkt arbetsamt för betraktaren att lista ut vad det är vi försöker visa. Jag råkar tycka att det här är ett kul spratt att spela mina betraktare. Mer om det en annan gång.

Fotografen som styr

Polis i Hyde Park

Riktning, energi och laddning till vänster. Flyktpunkter ut ur fotografiet till höger.

Det här tycker jag utgör själva kärnan i fotografisk konst. Det är fotografen som styr vad en betraktare skall se. Fotografen är ansvarig för alla möjliga tolkningar av allt det material som finns i rutan. Budskapet som förmedlas med en bild får vara vad som helst, men det är svårt att undgå att det borde finnas ett budskap. Om vi dessutom lyckas leda betraktarens öga genom fotografiet på ett logiskt sätt, då närmar vi oss ett mästerverk.

Formeln för ett lyckat fotografi lyder: någonting som fångar blicken, helst placerat högt upp och till vänster. Därefter en linje som leder in i fotografiet, gärna snett ner åt höger. Där några detaljer för ögat att fördjupa sig i. Linjer som leder mot betraktaren kan bli till flyktpunkter längst fotografiets kanter.

Kungsträdgårdens blommande körsbärsträd.

Perspektiv och djup.

Förr i världen ägnade varje fotokurs och -bok med självaktning ett kapitel åt grundläggande bildtolkning, och det finns mycket att läsa kring allt från ögats naturliga beteende till psykologin bakom hur bilder tolkas. Jag försöker att ta det till hjälp när jag skapar bilder, och jag använder det definitivt när jag analyserar vilka av mina bilder som råkat bli bra.