Bild: Elin Zetterberg. Används med tillstånd.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur fantastiska kameror som har konstruerats genom tiderna. Många gånger har uppfinnarna uppenbarligen tagit inspiration från ögat. Iris-bländaren är en tydlig efterlikning av reaktionen i våra ögon när vi utsätts för skiftande ljusförhållanden.

I själva verket är de flesta av de tekniska lösningar som utgör en kamera konstruerade just för att efterlikna ögat.

Betrakta bilden ovan, vad är det du ser? Det är en digital avbildning av min näthinna, den bakre väggen i ögat där syncellerna sitter. Som en krater framträder centrum av den gula fläcken, fovea. I den är koncentrerad en väldig mängd synceller av typen tappar, detta utgör det lilla området där vi människor faktiskt kan se skarpt.

Tänk om kamerans film skulle vara beskaffad ungefär lika. Inte så att det skulle bli direkt oskarpt runt den centrala mittenpunkten, men snarare så att de fotokänsliga kristallerna hastigt skulle bli färre och grövre utanför ett litet område mitt i bilden. Det borde vara möjligt att simulera en sådan bild digitalt, men den kommer att upplevas som underlig. Det är nämligen inte meningen att vårt synfokus skall stå stilla. Ögat är skapat för att svepa över synfältet, att faktiskt nästan aldrig vila. Den svepande rörelsen gör det möjligt för hjärnan att bygga upp en bild av det vi ser framför oss.

Leicameter

Med en Leica M3 är det särskilt enkelt att använda bägge ögonen

Sett i det här sammanhanget förvånas jag över hur väl utvecklat vårt öga är. Till och med de imperfektioner som finns gör sammantaget ögat till ett bättre verktyg. Vi kan alltså inte uppfatta hela bilden framför oss skarpt, utan endast en mycket liten del av det vi ser registreras som skarpt. Hjärnan föredrar att bygga upp en bild genom att svepa över synfältet framför att försöka separera ut alla detaljer ur en detaljrik bild (vilket den väl i och för sig skulle kunna lära sig på ett par hundra generationer).

Något som kan vara värt att reflektera över är att vårt medvetande knappast är inkopplat över huvud taget.

Filmen är svängd

Vi människor har ett skapligt stort synfält, även om vår förmåga att se skarpt utgör omkring en grads vinkel så kan vi se omkring 180 grader från vänster till höger (när bägge ögonen används) och i höjdled omkring 130 grader. En avsevärd vidvinkel i fotografiska termer.

Ändå drabbas inte vårt bildseende av störtande linjer och andra perspektivförvrängningar som uppstår vid korta brännvidder. En avgörande skillnad mellan en kamera och ett öga är att näthinnan, till skillnad från ett filmplan, är svängd. Det håller ständigt samma avstånd till sin lins, och klarar därför bättre av att bryta ljuset utan att vinklarna förvrängs. I slutänden är det hjärnan som med hjälp av många ledtrådar hjälper oss att uttolka vad som är uppåt, nedåt, rakt eller svängt.

Vad vi ser är inte det vi ser, utan snarare vad vi tolkar det som.