Ibland mår man bra av begränsningar. Något som tar bort några av alla de möjligheter vi har med moderna kameror. Något som höjer din koncentration och får dig att utnyttja de möjligheter du har kvar.

Min ambition är att inte använda för mycket tid och energi till annat än att göra bilder. Inte bära i onödan, och att inte använda dyrbara sekunder till att göra inställningar när det avgörande ögonblicket infinner sig. Därför använder jag mig av flera sådana begränsningar.

Fasta brännvidder är den bästa begränsning som finns. Dels ger fasta objektiv nästan alltid bättre bildkvalitet, och dessutom jobbar man in kamerans synfält i den egna blicken. Jag använder nästan aldrig en zoom. Att fotografera på film är en annan. Med film har jag en fastställd ljuskänslighet och ett begränsat antal chanser. Potentiella motiv får inte fler exponeringar än de verkligen förtjänar.

En kamera, ett objektiv

Att ta sig ut på stan med en kamera, ett objektiv och en enda rulle film kan ge fantastiska resultat. Man vässar blicken utifrån den brännvidd man har med sig, och att räkna ut exponeringen går av bara farten (även om man skulle vara utan inbyggd mätare). Fokus ställer man in medan man lyfter kameran, och över huvud taget så är man ruskigt beredd när bilden plötsligt infinner sig.

Här är filmen Kodak Portra, kameran är en Leica M6 och objektivet ett Summicron 35mm.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nya idéer

Begränsningar föder dessutom nya idéer. Bara genom att utforska de möjligheter du faktiskt har till det yttersta kan du med någon säkerhet säga att du lärt dig att hantera dina verktyg. Återkopplingen blir enklare ju färre variabler du jobbar med.

Jag tror mycket på att begränsa utrustningen. Förutom att man blir bättre och bättre på att använda prylarna, så tänjer man möjligheterna hos de få prylar man har med sig. Man blir dessutom smidigare och mer mobil ju mindre skrot man släpar runt på. Man går längre, och är mer benägen att klättra och krypa.